Ismon Means Danger. Del 11. Fler bitar på plats.

Jag lämnade cirkusområdet den morgonen förvissad om att jag var något på spåren. Det jag hade hört, vad kunde det betyda? Var borgmästarinnan inblandad? "Så nu har ni ungdomarna då?". Herregud. Vad menade hon?
Och vem var den där kanaljen jag hade backat in i? Han såg ut som en karikatyr av en privatdetektiv och betedde sig också som en sådan.
Det hela blev ju inte bättre av att jag på löpsedlarna nu kunde läsa att andra ungdomar runt om i Uddebalja var försvunna. Låg cirkusen bakom det här? Det var bäst att hålla ett öga ditåt i vart fall. Samtidigt tänkte jag att det nog var en bra idé att söka upp de försvunna flickornas anhöriga. Kolla ifall de satt inne på relevanta detaljer.

Jag började från början. De sex döttrarna. De hade bott på Skogsolyckan i samma lägenhetssektion som deras mamma. Henne besökte jag omgående. Hon hade inte mycket att säga. Nåt om att hennes garn nystade upp sig och att hon i sina drömmar blivit uppsökt av sina döttrar. Hon såg uppgiven ut. Hon berättade att hon hade satt en privatdetektiv på fallet och jag frågade efter detektivens namn. Dick Trasig. Jaså. Det var alltså han jag hade sprungit ihop med inne på cirkusen. Vi arbetade på samma fall. Det förbryllade mig litet, för jag hade svårt för att ta den där figuren på allvar. Det såg ju närmast ut som att han bara lekte. Sedan slog det mig att skenet kan bedra. Självklart var det så. Vilken briljant kille! Att framställa sig själv som en amatör för att slippa hamna i fokus för vidare spekulation. Herregud, vi pratar om ett proffs här. En riktig expert. Att jag hade missat det! Än har jag mycket att lära.

Jag lämnade Skogsolyckan med den nya informationen. Sedan gick jag hem för att sova. Jag hade varit vaken i över ett dygn.

Samtidigt satt väl Ismon och funderade över fallet. Måhända hade han snappat upp samma information som jag där inne på cirkusområdet. Måhända hade han kommit ännu längre. Borgmästarinnan, vilken var hennes roll? Vad hade cirkusen med de borttappade ungdomarna att göra? Kidnappade man unga flickor? Med tanke på vad cirkusfolket kunde åstadkomma under föreställningarna, med månar och planeter, så vågade man väl anta att de var kapabla till vad som helst. Svart magi? Hypnos? Kannibalism? Vad var det här för människor egentligen?

Ismon Means Danger. Del 10. Möte och tjuvlyssning.

Folket började skingras. Det var morgon, det kunde man veta tack vare att himlen var mörkt, mörkt blå, istället för helt svart. Tältet tömdes och alla jag gick förbi såg nöjda ut. Nöjda men omtumlade. Jag såg hur folk traskade hemåt, men själv stod jag kvar och sög på en snusklubba. Jag ämnade ta mig en liten tur in på cirkusområdet, så fort läget hade lugnat sig ytterligare. När det var nästan ingen kvar, vände jag runt och följde cirkustältets sida ända bort mot de mindre småtälten. De var inte så små de heller, ska tilläggas, men betydligt mindre än huvudtältet.
Här bildade lastbilarna en slags mur kring 'innergården', men liten och smidig som jag är så slank jag lätt under ett av flaken och in på cirkusområdet. Här stod djur av alla de slag, stora elefanter, små pickelkottar, tigrar, lejon, giraffer. Det fanns vanliga dörringångar till lastbilarna och jag misstänkte att det var här cirkusfolket sov. Vissa vagnar hade fönster, andra inte. Jag smög försiktigt runt och kikade in genom fönstren, ett efter ett. Omöjligt att se något alls. Helt omöjligt.
Sedan DUNK. Jag gick in i någon som flög upp i luften och skrek som en tjej. Men det var ingen tjej. Det var en ung man med trenchcoat, detektivhatt och uppskrämd uppsyn. Jag stirrade förvånat på honom.
"V-vem är du?" frågade detektivhatten.
"Eric Släde." svarade jag sanningsenligt. Ibland är jag naiv.
"J-jag heter Dick Trasig..." sa detektivhatten och morskade till sig lite. Sedan fortsatte han "Vad gör Ni här, om man får fråga?"
"Jag hade kunnat fråga Er det samma." svarade jag, som förstod att Dick Trasig var ett falskt namn lånat från en amerikansk seriesnut. Jag älskade Dick Tracy när jag var yngre.
Killen sträckte på sig, försökte slå bort sin förlägna min, yttrade "Ja det var det, det. Dags att skiljas åt."
Sedan gick han med bestämda steg bort från platsen där jag stod. Det hela var mycket märkligt tyckte jag, men jag hann inte grubbla så länge på det där, för precis då hörde jag röster. Röster bortifrån en av vagnarna!
Jag smög dit, hukade utanför och satte örat mot väggen. Det var omöjligt att ta miste. Det här var Ojkims röst. Och det där var borgmästarinnans röst. Vad i hela? Vad gjorde hon inne hos Ojkim?
"Så nu har ni ungdomarna då?" sade borgmästarinnan.
"Som i en ask, som i en ask." svarade Ojkim. Och så skrattade han:
"Hahaha hohoho hehehe."
"Hahaha hohoho hehehe." skrattade också borgmästarinnan. Sedan hörde jag nåt som lät väldigt franskt, blött och vuxet. Usch. Jag gick därifrån.

Ismon Means Danger. Del 9. Showtime.

Ridån var nu nästan helt uppdragen. I kulissen där bakom såg man en lång, mörk kontur av en människa. Personen hade hög hatt och en nästan lika hög krage. Tankarna fördes till Transsylvanien. Långsamt, i takt med den tempostigande musiken, steg mannen ut på scenen. När han trädde in i strålkastarljuset möttes han av publikens spontana applåder, och publiken av hans karismatiska leende. En kort stund - men inte allt för kort - stod mannen där mitt i manegen och njöt av uppmärksamheten. Han hade lyckats. Hela Uddebalja tycktes samlat där i tältet (så var ju inte fallet, men en ansenlig del av invånarantalet var på plats), cirkusens framgång i den lilla staden var redan nu ett faktum. Direktör Ojkim visste också att det bara skulle bli bättre. När han lyfte på handen tystnade publiken tvärt, det var som om han hade tryckt på en knapp. En sådan makt var få förunnat. Ojkim besatt den.
"Kära Uddebaljabor, det är en ära för er att vara här ikväll."
Publiken skrattade.
"Det ni kommer att bevittna här ikväll kommer att förändra er verklighetsuppfattning helt. Ni kommer gå härifrån ikväll som nya människor. Ni kommer att se världen lite mer som jag ser den. Som vi i cirkusbranschen ser världen."
Det var en angenäm tanke han präntade in i publiken. Så exotiskt ändå, att få se världen så som cirkusfolk gör. Det måste väl ändå vara magiskt! Om de bara visste, om de bara visste...
"Jag skall börja med att fråga ifall det finns några barn här? Det gör det väl naturligtvis inte? Det vore synd om så var fallet, för vi hade varit tvungna att köra ut dem. Det här är ingen vanlig cirkus. Barnens föreställningar kommer senare i månaden. De föreställningarna kommer inga vuxna att få ta del av."
Sådär pratade Ojkim på. Visst lät han lite tokig. Men det han sa lät spännande.
"Mitt namn är Ojkim. Ert namn är publiken. Vi kommer att föra en dialog ikväll. Ni kommer att få ta del av ett samtal som ni aldrig kommer att kunna ha med någon annan än mig och min cirkus. Till att börja med vill jag ställa en fråga: Hur många av er har någonsin sett en man förvandla sig till en fågel?"
Ojkim inväntade inte svaret. Istället fortsatte han:
"Om det nu skulle vara så att någon av er redan har sett en man förvandla sig till en fågel, så tänker jag ändå inte göra er besvikna. Jag tänker förvandla mig till en hel flock fåglar!"
Publiken suckade förundrat. En trumvirvel satte sakteliga igång någonstans ovanför Ojkims huvud, men ökade snart tempot och fick alla i publiken att verkligen gnugga sina ögon. De förstod att något var på väg att hända.
Smatter Smatter PANG. Där Ojkim nyss hade stått låg nu bara en hög kläder och en stormhatt. I luften flaxade en tio, tjugo duvor häftigt med vingarna. De flög upp en trettio meter rakt upp i luften, formade en perfekt ring och kretsade runt runt ovanför manegen. Sedan bildade fågelformationen ett hjärta. Sedan en stjärna. Sedan började fåglarna skimra i diverse starka färger. Ett, tu, tre, så var duvorna inte längre duvor, utan näktergalar och paradisfåglar. Sången de nu stämde upp i var underbar. Fåglarna framförde Vivaldi i kvittertappning. Den förut så mörka himlen (sånär som på månen) fick åter sina stjärnor. De skimrade så som aldrig förr, i rött, blått, gredelint, grönt, gult, rosa. Fåglarna spred nu ut sig, svävade ut över publiken. Där de svävade fram lämnade de efter sig långa luftstreck i regnbågens alla färger. Sedan återvände de mot manegens mitt, landade och förvandlades på nytt. den här gången till majestätiska påfåglar. De bredde ut sina gigantiska solfjädrar och mönsterna var så vackra att själve Monet hade erkänt sig besegrad. Ett, tu, tre, så var även påfåglarna borta. Kvar stod clownen Epter. Han plirade ut mot publiken, log ett brett leende så att samtliga rovdjurständer blottades, sedan plockade han fram tre små bollar ur ingen stans. Han började jonglera med dem, alltmedan antalet bollar tycktes öka. Till slut var det inte mindre än sextio bollar i luften, i en gigantisk cirkel ovanför Epter. Han låtsades snubbla till, gjorde en fumlig rörelse ut mot publiken, men tappade inte en enda boll. På nytt snubblade han till, stapplade till synes hjälplöst ännu närmare publiken. Ett, tu, tre, nu var bollarna knivar. Sextio till antalet, stora som små svärd, vassa som Epters tänder. Han signalerade åter att han hade koll på sig själv och sitt jonglerade, men just som publiken andades ut snubblade Epter på nytt. Knivarna flög åt alla håll upp mot läktarna, men gång på gång lyckades Epter fånga upp dem, bara för att genast snubbla vidare. Folket på de första raderna fick halvt panik och reste sig upp för att komma bort från det flygande knivinfernot. Epter skrattade och signalerade att han hade koll på läget. Sedan ramlade han halvt baklänges och backade tillbaka in mot mitten av manegen, fortfarande med knivarna i luften. Just som han stod i mitten så snubblade han en sista gång. Han föll, rakt på rygg. Knivarna for upp i luften en sista gång, vände och föll rakt mot Epter där han låg. Samtliga knivar spetsade honom. Publiken tjöt till. Herregud, INGICK det där? Jag måste erkänna att jag hade hjärtat i halsgropen.
Men kvar på marken låg ingen Epter. Bara hans spetsade kläder. Ut på scenen kom nu apor som städade upp det makabra kalaset. Sedan följde vilda djur, alla med speciella förmågor och enastående uppvisningar att bjuda på. Hela kvällen satt jag på helspänn. Inte en sekund var tråkig. Hela tältet jublade. Vackra damer gick på lina, utförde akrobatiska övningar hundratals meter upp i luften, sågades i tu, sattes ihop igen av en triumferande Ojim. Samtliga av dessa unga damer bar mask. Man kunde omöjligen avgöra hur de såg ut i ansiktet. Endast den sminkade Epter och den vältrimmade Ojkims ansikten gick att någorlunda identifiera. En gigantisk elefant lade sig över Epter, men mirakulöst överlevde han. Sådär höll det på. När showen var slut var varenda åskådare svettig. De otaliga bildspelen i tälttaket! De magnifika trollkonsterna! Akrobaterna! Det här var verkligen något utöver sig. När showen var över gick månen ner och solen upp, vi applåderade i flera minuter, stående ovationer. Sedan reste vi oss, gick ut, och upptäckte att det redan var morgon.

Ismon Means Danger. Del 8. Fler Försvinnanden

Det här utspelar sig dagarna efter mitt besök på cirkusen. Jag väljer ändå att ta det i den här ordningen, så att ni på nåt sätt skall kunna få en bättre bild av hela händelsen.
Det kommer in rapporter om fler försvinnanden. Ungdomar. Flickor. Borta. Hysteriska föräldrar som undrar vart deras barn tagit vägen. Lappar sätts upp över hela Uddebalja. Lappar med bilder på unga flickor.

"Har ni sett mig? Ring ---"

Det ironiska är att de allra flesta - för att inte säga alla - verkar ha försvunnit under en och samma natt. Den 30e november. Flickorna var ändå såpass gamla att deras nära och kära inte tyckte det var konstigt att de inte hört av sig på ett par dagar. Men när det började lida mot den åttonde december kom de första allvarliga rapporterna in. Polis och media började uppmärksamma fallen. Vid den här tiden finns det en reva i mönstret; alla var faktiskt inte flickor, som försvunnit. Någon Vaniljam eller vad han hette var också borta. Jag vågade anta att denne Vaniljams försvinnande inte hade något med de andra försvinnandena att göra. Vaniljam bodde förvisso i Uddebalja, men han hade sist synts till i en helt annan stad. Jag slog bort tankarna på Vaniljam och fokuserade på flickorna.
Det var de sex systrarna, sen var det nån rödhårig flicka med fräknar; Flanelle Chardonnay, sedan var det en liten flicka från en grannstad, som hade varit på besök hos sina vänner i Uddebalja. Nikolia Kaffe hette hon visst. Sedan visade det sig att även flickans vänner var försvunna. Någon Ljuvliga hade också rapporterats försvunnen, även hon från en grannstad, men senast sedd i Uddebalja. Jag funderade över flickornas gemensamma nämnare, förutom det uppenbara att de alla var av kvinnligt kön. Jag kunde fastslå att de alla hade varit ute och festat i Uddebalja den natten då de senast sågs till. 30e november. Vad hade hänt?
Och sedan det jag hade hört efter cirkusen! Herregud, det var allvarliga grejor. Jag kände att jag behövde spana mer, och jag kände att cirkusen var precis rätta stället att spana på.
Den här gången skulle jag för första gången stöta ihop med Ismon. Lägg märke till hur genial han är, som utan någon som helst erfarenhet också återvände till cirkusen.

Ismon Means Danger. Del 7. Midnattspremiär.

Hon är Uddebaljas mäktigaste person. Borgmästaren, eller borgmästarinnan. Hon är känd för sin teatraliska framtoning, sin vilja att göra gott (trots att det är svårt att få igenom sin vilja med en såpass snirklig byråkratisk senat som Kampenhofs) och för sin stora passion; Kamomillte. Hon har ett tufft - för att inte säga omöjligt - jobb, att göra Uddebalja till en bättre stad.
Självklart var hon huvudgäst vid kvällens föreställning. En borgmästare måste alltid vara en borgmästare, det är sant. Nöjen kommer i sista hand. Staden kommer i första. Men att vara borgmästare innebär också att man måste synas vid stora event. Cirkusen var ett bokstavligt talat stort event.
Jag såg henne stiga ut ur en limousin och elegant skrida fram på röda mattan. Hon bar en påveliknande hatt med fjäderplym och en lila uniformsliknande dress. Under allt detta bar hon en trasig t-shirt med ett motiv av Kurt Cobain. Men det var det ingen som såg. Alla kände henne som den starka, propert klädda damen.
Själv fick jag stå i en vanlig kö, vid en av de hundratals ingångarna till cirkusen. Jag tuggade på en snusklubba och observerade min omgivning. Hundratusentals människor. Alla finklädda, förväntansfulla. Det sorlade och trots att det var kyligt så frös ingen. En undantagskväll i Uddebalja. Folk var glada.
Till min förvåning såg jag inga barn, men när jag tänkte efter så kom jag på att detta ju var en midnattsföreställning. Barnens tur skulle komma vid någon av de andra föreställningarna. Detta såg mer ut som en gala.
Cirkusmusik prålade någonstans i bakgrunden. Dresserade apor gick runt och sålde ballonger och sockervadd. Strålkastare lyste upp natthimlen. Facklor och marschaller stod utplacerade överallt. Vid varje ingång satt en eller två tigrar med fez på huvudet. Riktiga tigrar. Jag kunde knappt tro mina ögon.
Fler och fler limousiner rullade fram till röda mattan. Kända och rika personer skred ceremoniellt nerför gången och in i det gigantiska cirkustältet. Jag brydde mig inte nämnvärt om dessa personer. Jag försökte hålla utkik efter cirkusfolket. Inga syntes till. Bara apor och tigrar.
Efter tjugo minuters köande var det så min tur att lösa in biljetten. Jag körde fram biljetten mot en av tigrarna, den öppnade sin käft och gjorde med en av sina huggtänder ett perfekt hålslag i sidan av min papperslapp. Sedan fick jag träda in i cirkustältet. Synen var fantastisk. Det var mycket mörkt, men överallt i tälttaket gnistrade färgglada stjärnor, planeter och månar. De satt så högt upp att det såg ut som en autentisk natthimmel, med enda skillnaden att stjärnorna tycktes utbytta mot rubiner och smaragder. Läktarna var gigantiska. Här kunde med lätthet en miljon människor få plats. Manegen var större än femton fopollsplaner. Ridån längst bort var större än seglet på ett regalskepp.
Efter att ha inandats atmosfären började jag klättra upp för läktartrappan. Folk hade redan börjat slå sig ner och jag fick ta mig en bra bit uppåt innan jag hittade någonstans att sitta. Dock var utsikten bra. Storslagen, för att vara mer ärlig. Ovanför ridån skymtade jag cirkusorkestern, det första jag såg av cirkusfolket. En hel symfoniorkester, ja, större ändå. Tubor, kontrabasar, trumpeter, pukor, ja alla instrument du kan tänka dig. Samtliga musikanter bar spektakulära Venediginspirerade masker. De satt helt stilla, som vore de dockor. Jag fascinerades av detta. Skrämdes lite, måste jag erkänna. Var de inte verkliga? Var de inte levande?

Läktarna började fyllas. Jag kunde se VIP-sektionen långt där nere. Borgmästarinnan, hennes livvakter. Representanter från senaten. Oljemagnater, fabriksägare, Uddebaljas finest. Eller fulest. Vilket man ville. De blev ständigt påpassade av de små aporna, jag såg till och med hur någon schasade bort en av primaterna. Fint folk.
Jag blickade ut över publikhavet. Någonstans kunde Ismon sitta. Men detta var inget jag tänkte på då. Jag hade ju ingen aning om vem Ismon var. Hade cirkusen haft föreställning idag hade Ismon suttit i VIP-sektionen. Förmodligen mer påpassad än borgmästaren själv. Vid den här tiden hade han blivit utkörd om han försökte sig på konststycket att ta sig in till någon av de platserna. Saker förändras snabbt, även i en så stillastående stad som Uddebalja.

Publiken tystades ner. Aporna försvann in i skuggorna. Den färgglada stjärnhimlen slocknade, sånär som på ett ljus i horisonten. Sakta steg ljuset över tälthimlen. Det var månen som gick upp. Större än jag någonsin sett den. Silverskinande och så vacker att jag inte kan finna ord för att beskriva den. Hur gick det här till? Vad användes för effekter. Något liknande har jag aldrig skådat. Det var ren och skär magi. En månuppgång vackrare än naturens egna.
Månen steg sakta och stannade mitt på den mörka himlen. Ner mot manegens mitt sände den en perfekt strålkastarstråle. Orkestern började spela. Sakta, sakta gick ridån upp.

Ismon Means danger. Del 6. Förberedelser och Stilla Spekulation.

Polisen letade knappt. Det hade gumman sagt. Jag förstår henne på ett sätt.

Jag hade bokat biljett till kvällens föreställning. Liksom Ismon tyckte jag att det verkade konstigt med en cirkus i december. Konstigt, men exotiskt. Jag ämnade gå dit för både underhållning och för spaning.
En bakgrundscheck på Cirkus Tandpeterer sa mig inte så mycket. Tydligen var cirkusen mycket spektakulär. Mytomspunnen. Driven av zigenare. Ägd av två bröder; Ojkim och Epter.
Jag hade hört att sex unga flickor - alla systrar - var försvunna. De hade bott i Skogsolyckan, Uddebaljas i särklass mest miserabla slumområde. Kliché, förvisso, men att rymma med en cirkus, kunde det verkligen vara orimligt i en situation som deras? Hur som helst var det bara spekulationer. Jag varken misstänkte eller uteslöt brott.

Hur som helst skulle det bli roligt att gå på cirkus, nöjen av det slaget var sällan förunnat en Uddebaljabo. Biljetterna var relativt billiga. Många skulle ha råd att gå. Ett genidrag egentligen, att lysa upp en såpass mörk och trist stad som Uddebalja med exotiska djur och vackra kvinnor. Föreställningar hela december dessutom. Om den här cirkusen fick bra kritik skulle snart alla i hela Uddebalja ha besökt den. Det här kunde vara precis vad stan behövde.

När jag senare på kvällen gjorde mig i ordning för att gå ner på cirkusen (föreställningen började vid midnatt, ovanligt sent för att vara en cirkus, men jag tyckte att det verkade spännande. Andra föreställningar under december började mycket tidigare, klockan fyra på eftermiddagen, klockan sex, klockan åtta), noterade jag att jag automatiskt rotade fram min allra dyraste kostym ur garderoben. Generad över detta hängde jag först tillbaka kostymen - man vill ju inte framstå som för mer än andra - men sedan tog jag ut den igen och trädde på mig sidenbyxorna. Varför? Tja, det var något högtidligt i luften. Det kändes som att det här skulle bli en bra kväll. Det här med cirkus kändes uppfriskande. Vad jag inte visste var att samtliga cirkusbesökare den kvällen skulle vara uppklädda. Möjligtvis var det även så att Ismon gjorde sitt första besök på cirkusen den här kvällen. Det är svårt att få fram ett exakt datum, men jag gillar att leka med tanken att jag och Ismon vid den här tidpunkten gick i samma tankebanor, om än med olika motiv.
Jag gick dit i form av privatperson, men inom min bransch lämnar man aldrig riktigt jobbet. I varje fall inte om man är hängiven. Jag ser mig själv som hängiven och önskar att jag kunde säga det samma om mina kollegor. Jag måste tillstå att jag var den enda som gick in någorlunda ambitiöst från början i det fall som skulle komma att bli Uddebaljas största genom tiderna. Att andra inte följde mitt exempel anklagar jag ingen för. Det är rutin att vänta i sådana här situationer. När ungdomar försvinner så tenderar de att komma tillbaka. För att vända på det: Ungdomar tenderar att försvinna, men när de gör det kommer de i 999 fall av tusen tillbaka. Såhär i början var det inte ens ett fall. Bara en hysterisk kvinna som tappat kontakten med sina barn. Snarare ett fall av ensamhet än ett verkligt fall.
Så tänkte knappast Ismon.

Ismon Means Danger. Del 5. Promenaden.

Efter att ha ställt ytterligare ett par frågor till den gamla gumman var Ismon nu på väg ut ur lägenhetskomplexet. Han kände att han hade räddat situationen lite genom att fråga på detektivklipskt vis om signalement, vart damens döttrar hade bott och vad döttrarna hette. Dessutom hade han ställt den utomordentligt grundläggande frågan; "Var polisen inblandad?". Det var polisen tydligen. Men gumman hade ingen tilltro till dem. Hon sa att de knappt letade. Ungdomar försvinner hela tiden. Sedan kommer de tillbaka. Snipp, snapp, slut. Polisen jobbar med antaganden baserade på något så oförutsägbart som tonåringars och ungdomars beteendemönster.

Då Ismon tryckte upp portarna mot gårdsplan såg han att det var gryning. Gryning? Vilken dag var det? Ismon hade helt förlorat tidsuppfattningen där inne i mörkret hos gumman. Det var väl så det gick till på Skogsolyckan. Tiden gjorde lite som den själv ville.
Ismon hade alltså varit vaken hela natten, men han kände sig inte det minsta trött, så istället för att vandra ner mot stan började han vandra mot vildmarken som omgav Skogsolyckan, som ju var Uddebaljas sista utpost.
Han strosade förstrött omkring i en halvtimme. Funderade, spekulerade, överlade, resonerade. Till slut stod han vid foten av ett berg. Utan vidare bestämde han sig för att bestiga det. Han klättrade och klättrade, tänkte och tänkte.
Så stod han då äntligt på toppen, och han förstod varför denna bergstopp kallades så som den kallades: Den Vedervärdiga Utkiken.
Man såg hela Uddebalja här uppifrån. All vidrighet, all skit. Allt mörker, så påtagligt att det nästan sken om det.
Dock var det något som Ismon särskilt lade märke till där han stod och blickade ut över sin hemstad. De gigantiska cirkustälten som vällde över halva panoramat. De sträckte sig ovanför hans huvud, trots att han stod på den högst belägna punkten i hela Uddebalja stad.
Han behövde inte stirra på cirkusen länge förrän det slog honom.
"Skulle den inte vara i Uddebalja hela december?" tänkte han för sig själv. "Var det inte lite underligt?".
"När försvann egentligen döttrarna?".
Många tankar, ensam Ismon.
Han förbannade sig själv för att han hade glömt att ställa den simpla, elementära frågan om när gummans döttrar hade försvunnit. Varför och hur kunde man glömma en sån sak? Det verkade ju inte speciellt proffsigt, eller hur? Han var helt inne i leken nu. Han ville verkligen framstå som proffsig.
Ismon sprang ner för berget igen. Bort från Den Vedervärdiga Utkiken, tillbaka mot den vedervärdiga stadsdelen Skogsolyckan. Han rusade in i samma lägenhetskomplex som han varit i innan, tog alla trappor i tre språng och befann sig så på gummans våning. Han knackade på. Gumman skrek inifrån mörkret att hon inte behövde några förbannade jultidningar. Ismon knackade igen, lutade sig mot dörren och sa,
"Nej nej, det är jag... Eh... Dick... Trasig! Privatdetektiv. Jag glömde fråga vilken dag era döttrar försvann! Så går det, när man måste hålla koll på detaljer så blir man blind för det uppenbara."
Gumman öppnade dörren, stirrade rakt in i Ismons blå ögon och sa,
"Det var inte så proffsigt gjort av dig va?".
Sedan berättade hon att döttrarna hade försvunnit redan den 30e november. Att de brukade komma till henne varje dag, men att de sedan den 30e inte synts till.

Ismon tackade för sig och gick åter därifrån. Han tänkte att han nog skulle göra ett besök på den där cirkusen. Det Ni kallar Den Ismonska Intuitionen, men som jag kallar något annat, fick Ismon att tänka så.
Ismon ville veta när exakt cirkusen hade kommit till stan. Det ironiska är, att vid den här tidpunkten ville jag också veta mer om cirkusen. Kalla det för Den Slädska Intuitionen om ni vill, ni gillar ju att kalla saker för vad de inte är.

Ismon Means Danger. Del 4. Bekräftelse av Outtalad Misstanke.

Ismon knackade på dörren till den lägenhet han blivit ombedd att uppsöka. Trappuppgången var grå, fuktskadad och förfallen. Någonstans droppade det, dripp, dropp, plopp, dripp, dripp, dropp. Hissen var ur funktion så Ismon hade fått ta de kilometerlånga trapporna upp till våningen han nu befann sig på. Så högt upp att han kände hur huset svajade. Någonstans ifrån hördes suckande läten och något som lät som avlägset gråt, men det var omöjligt att avgöra ifall det var en människa eller vinden som grät.
"Bor man här är man väl knappast människa i vilket fall." tänkte Ismon. Han menade inget illa med det.
Så öppnades dörren och en lång smal arm sträcktes ut i trappuppgången. Spretiga, blågrå fingrar nappade tag i Ismons halsduk och drog honom in i lägenheten. Ismon hann inte reagera med nånting annat än sitt hjärta, som gjorde en bakåtvolt och stannade.

-"Du är detektiv ja?" sa en kvinnoröst någonstans väldigt tätt inpå Ismon. Hallen - han fick förmoda att han befann sig i en hall - var beckmörk och luktade katt och rök.
-"J-ja, det kan man säga..." ljög Ismon. Han kände sig verkligen inte som en detektiv just nu. Han kände sig som en fruktansvärt korkad kille som låtit fantasin skena och nu gått i fällan. Han visste inte vart han befann sig, men det verkade onekligen vara fel plats och fel tillfälle.
-"Bra. Jag har väntat er. Flera dar. Mycket viktigt."
-"V-vad gäller det?" stammade Ismon fram. "Kan vi inte tända en lampa eller nåt? Det är fruktansvärt mörkt här och av någon anledning känner jag mig mörkrädd för första gången sen jag var liten..." tänkte han sedan, men vågade inte medge för den här... damen... att han faktiskt var rädd.

Det var som om hon hade läst hans tankar. En tändsticka flammade till och påverkade Ismons ögon så mycket att han fick svårt att vänja sig vid ljuset, trots att det inte var någon stark ljuskälla.
Han kände doften från stickan och uppskattade det välbekanta, mysiga, i kontrast till hur lägenheten i övrigt luktade.
När pupillerna efter en liten stund anpassat sig till den nya ljuskällan gnuggade sig Ismon i ögonen och tittade sig omkring. Det mesta var fortfarande mörkt, han såg inga väggar eller några möbler. Han såg sina egna händer och sina kläder. Så tittade han rakt fram och höll på att rycka till; rakt på Ismon stirrade ett par stora, vattniga ögon som tillhörde ett skrovligt ansikte, illa nött av ålder och ångest. Gummans näsa stod ut nästan en halvmeter och runt de strama läpparna kunde man urskilja en antydan till mustasch.
Ismon kände sig ynklig. Vad gjorde han här egentligen?
-"Du ska hjälpa mig finna mina sex döttrar. De har råkat i fara. De ropar på mig i mina drömmar. Måste hjälpa." hasplade gumman fram.
Ismon försökte få grepp om sig själv.
-"Vad menar Ni? Era döttrar ropar på Er i Era drömmar?" fick han fram.
-"Jag sa ju det." svarade den gamle.

Ismon försökte förhålla sig till situationen. Vad var det egentligen som pågick? Allt hade gått så fort. Det var inte såhär han hade planerat saken. Han hade tänkt att presentera sig så som detektiver ofta gör i filmer och böcker: en respektingivande entré och ett manligt namn. En världsvan framtoning. Sakligt, formellt, lugnt. Kanske aningen överlägset, uttråkat. Men inte såhär.
-"De svarar inte när jag ringer och ringer, de svarar inte och jag vet att de är i fara. Bortrövade. Kidnappade. Försvunna." fortsatte gumman. Vem som helst hade trott att hon var galen, men nu började Ismon komma ikapp. Sex flickor. För att vara helt säker (och lägg detta på minnet) frågade han gumman om åldern på hennes döttrar.
-"Sjutton, Arton, Nitton, Tjugo, Tjugoett, Tjugotvå." blev svaret.
Denna utmärglade kvinna hade alltså fött barn för inte mindre än sjutton år sedan. Det hade Ismon aldrig kunnat gissa. Hon såg ut att vara en bra bit över tvåhundra år. Förmodligen hade de senaste åren gått extra hårt åt kvinnan. Förmodligen hade hon fallit offer för Uddebaljas hårda vara.
-"Hur länge har ni bott i Uddebalja?" frågade Ismon.
-"I femton år. Vi flyttade hit, ja, det gjorde vi. Flyttade hit och flydde hit från min man. Mina döttrar och jag. Sex stycken."
Det var som Ismon hade trott. De där femton åren i Uddebalja hade varit allt annat än goda mot kvinnan. Ismon undrade vad det var hennes man hade gjort för att få henne att fly till en sådan oskön plats som Skogsolyckan, Uddebalja. Hit flydde man inte frivilligt. Uddebalja var en sån stad man flydde ifrån. Inte till. Aldrig till. Och så började Ismons hjärna arbeta. Sex döttrar. Alla borta. Var de kanske inte kidnappade, tänkte Ismon. Var de kanske inte mördade. Hade det kanske inte begåtts något brott? Hade de kanske flytt? Ja, så fick det vara.

Ismon Means Danger. Del 3. En Cirkus Kommer Till Stan.

29e November. Kl. 00.00. En karavan om hundratjugo mörklila lastbilar hostar nerför Göteborgsvägen, alla har de samma logo på sidan; Läskiga clowner, skabbiga elefanter.
Till slut letar sig det gigantiska lastbilståget över huvudbron över Bävehån och svänger in vid Parken. Här låg en gång ett museum, men Man tyckte inte att kultur var något Man hade någon nytta av, så därför jämnade Man museet med marken. Nu heter den stora kala fläck som återstår efter brända tavlor och krossade skulpturer Parken.
Här parkerade lastbilarna. Flaken öppnade sig simultant och ut rusade vilda djur och vilda människor. Mattor och tältdukar tycktes också rulla ut av sig själva, pålar slogs i marken och gigantiska, marängformade byggnader reste sig på bara någon minut. Cirkustälten var verkligen enorma. Större än någon annan byggnad i Uddebalja. Sa jag att hundratjugo lastbilar hade behövts för att frakta hela cirkusen? Femhundra menade jag! Tusen!
Det största marängtältet hade tre spetsar som sköt mot himlen. Det mittersta 'tornet' stötte till och med emot månen en kväll som denna, då månen är som störst och närmast jorden. Ut ur detta monstruösa tält steg två herrar, bröder, cirkusdirektör Ojkim Demented och clownen Epter. De kisade lömskt men förnöjt på verkstaden omkring sig. Elefanter stegrade sig, giraffer galopperade runt i cirklar, lejon gäspade och tigrar röt. Damer i minimala trikåer hjulade fram och tillbaka, några vevade rockringar omkring sig och andra jonglerade med knivar och facklor.
Ojkim snurrade förnöjt ena sidan av sin mustasch (en svart, smal, spetsig sådan) och log i sitt lika svarta, smala, spetsiga skägg. I andra handen höll han en elegant stormhatt av det högre slaget. Vampyrlikt matchade den hans svarta kappa med lila foder. Någonstans i ingenstans hade han också en trollstav. Han var nämligen även en mycket skicklig magiker.
Epter bar en slags löjligt stor pyjamas, med färgglada prickar på och med garnbollar fastsydda vid axlar och handleder. Han var sminkad med vitt puder och mängder av rött läppstift. Blå mascara och gula, spetsiga, rovdjurständer. Just tänderna är jag osäker på ifall de var konstgjorda eller äkta. Allt detta toppade han med en prickig dumstrut.
-"Tror du vi får napp i den här stan eller?" väste Epter.
-"Det kan du ge dig på, käre bror." svarade direktör Ojkim, "En sådan dyster stad som Uddebalja måste vara till bredden fylld med stackars deprimerade ungdomar. Dem tar vi hand om, hehehe hahaha hohoho!"
-"Hehehe hahaha hohoho!" instämde Epter.

Ismon Means Danger. Del 2. Ett försök till en Analys.

Jag har ännu inte gett er en riktig presentation av vem denne Ismon är, och det ber jag om ursäkt för.
Det är svårt att såhär i efterhand få alla fakta att gå ihop. Få pusselbitarna på plats.
Ändå är det mitt jobb, min plikt, min skyldighet. Ni vill ha en rättvis bild av er hjälte. Man vill veta mer om Ismon, och det förstår jag. Jag har aldrig tidigare mött en mer komplex människa. Så stor, men så liten. Så briljant i sin enkelhet.

Mitt namn är Eric Släde. Jag går i Ismons fotspår, jag försöker ge allmänheten vad den skriker efter. Mer Ismon. Detaljer! Hemma-hos-reportage! Stjärntecken! Framför allt en bild av Ismon tiden innan han blev stor. Innan han blev vår hjälte.
Ni kommer få allt, var så säkra. I denna avhandling går jag från detaljerade beskrivningar av ett genis handlingar, till ren och skär kuriosa. Det är svårt att veta vad som är viktigt och vad som är oviktigt. Kanske är allt viktigt, kanske är allt oviktigt?
I mina otaliga intervjuer med Ismon och människor omkring honom (kassörskan på pressbyrån, annonsörskan, de dömda, för att nämna några) har jag strävat efter att få en helhetsbild som är så skarp att man åtminstone skall kunna se bättre än om man hade tittat in genom Ismons skitiga fönster.

Men låt oss nu låtsas att vi har med oss fönsterputs och en trasa, så vi kan torka av Ismons fönster någorlunda och kika in på honom där han sitter, med fuktskadat korsord från dagens lokaltidning, men inte ett enda ord löst:

Visst märker vi att han har något annat i tankarna? En van korsordslösare som vi får förmoda att Ismon vid den här tiden var, borde ju kunnat ta en tre fyra ord av bara farten, innan han ens börjat klura.
Ja... Ursäkta mig, hur skulle ni kunna förmoda något sådant förresten, med de förutsättningar som givits er?
Nej, jag säger såhär istället:
Innan allt började, innan Ismon blev den person ni känner honom som, så kunde man inte se något märkvärdigt med pojkvaskern alls. Han var inte en sån person som stod ut i mängden, det fanns inte mer färg på hans kinder än på någon annan Uddebaljabos. Ni vet hur det är i den här staden, man smälter liksom in i betongen. Man blir en skugga bland mörka gränder, bland gigantiska mardrömsliknande hus som sträcker sig från marken till himlens slut. Man rinner fram, sakta som Bävehån, i en stad där ingen orkar lägga märke till någon annan. Där solidariteten är död.
Så såg alltså Ismons liv ut, och ni kan vara lika säkra som jag på att det var därför han lade så stor vikt vid sin förmåga att kunna fantisera. Så stor vikt att han kanske till slut glömde bort vad som var fantasi och vad som var verklighet. För tänk på vad det egentligen var han beslutade sig för den där dagen:
Var det verkligen något solidariskt? Ville han hjälpa en nödställd? Eller var det snarare så att han svarade på den där detektivannonsen för sin egen skull? För att kunna fly verkligheten en stund? Hur långt hade han tänkt att gå? Gick han från början in för att lösa fallet, som blivit historiskt?
Det ni valt att i efterhand kalla för 'Den Ismonska Intuitionen' är väl kanske inte vad den ser ut att vara (och lägg detta på minnet), ty Ismon löste det här fallet på sitt egna sätt, ett sätt man vid en närmare granskning inte kan kalla för intuition, utan måste tacka Ismons fantasi för.
Nu tittar ni förbryllat på mig, kära invånare. Jag lovar att jag ska förklara mig, men det får ta sin tid.

Ismon ringde alltså det där numret; 0522 - Skogsolyckan och rösten som svarade var en kvinnas. Ismon hann inte presentera sig. Kvinnan i luren rabblade bara kort fram en adress någonstans på Skogsolyckan och bad honom att infinna sig där snarast möjligt. Sedan lade hon på. När Ismon på nytt ringde upp för att höra vad det var frågan om (han hade tänkt att ge utlopp för sina detektivfantasier och ganska bryskt och hårdkokt fråga Madame vad det var som stod på tok och vad han kunde stå till tjänst med) så svarade ingen.
Detta gjorde Ismon än mer nyfiken än innan, för det ska tilläggas att även nyfikenheten lockade Ismon att ringa det där numret. Han ville ju veta vad det handlade om, vad det var för ett fall. Han hade ju avfärdat det hela som en tokig dama med bortsprungen katt från början, men det Ni kommit att kalla för Den Ismonska Intuitionen, ja, Ismons nyfikenhet och (ja, kom ihåg detta) hans sinne alltså, fick honom att verkligen, verkligen vilja veta vad det hela handlade om.
Därför tog han nu på sig sina bruna dojor, de som tog in mer vatten än vad de höll ute, tog på sig sin finaste rock (en tämligen luggsliten sådan, lappad och dan, men med ett artigt mönster som föll de allra flesta i smaken), satte en hatt på hjässan (den mest detektivlika hatt han hade i sin ägo) och gick ut i ovädret. Sedan gick han in igen, virade en halsduk om sig och begav sig åter igen ut på gatorna. Det var kallt, decembermörkret hade intagit gatorna med sådan intensitet att gatlyktorna tycktes kvävas, men ännu snöade det inte. Något såpass vackert som snö, det förmådde inte vädergudarna producera över en så gudsförgäten plats som Uddebalja.

Ismon vandrade längsmed snirkliga gator, över broar där den giftiga Bävehån ringlade och genom gångtunnlar så obehagliga, långa och av märkligt folk besökta (eller bebodda) att de kommit att kallas för Våldtäktstunnlarna. Allt detta var vardag för Ismon, han kände aldrig rädsla inför sådana platser, bara uppgivenhet. Alla vet att onda krafter när sig på rädsla, därför kunde en uppgiven liten Ismon med lätthet ta sig förbi hinder av den karaktären.
Stegen ledde mot stadsdelen Skogsolyckan och den adress och lägenhet där det Ni kallar Den Ismonska Intuitionen snart skulle få rätt. Lägg märke till detta.

Ismon Means Danger. Del 1. Inledning.

Han slår upp ögonen - sakta - och möts av pissljuset. Det som med nyvakna ögon är nästan vitt, ändå med en nyans av urin. Ljuset som letat sig genom söndermoln, smog och skyskrapslabyrinter fram till Ismons skitiga fönster nära lasthamnen. Resten av solens strålar fångas upp av Uddebaljas egen pissoar; Bävehån, där Ljuset som är så sällsynt i december, - ja, sällsynt året runt i Uddebalja, men särskilt i december - spolas bort bland kemikalier och stank.
Det är lika bra det, tänker kanske Ismon där han ligger. Ljuset, hur mycket det än saknas av stadsbor utan själ, är aldrig vackert i ögonen på en bakfull.

Knappt två timmar senare sitter Ismon kanske ändå i solen, med en dagens lokaltidning och en kaffe från Pressbyrån. Träbänken han tagit i besittning är sönderklottrad med slagord och fula ord. Hjärtan och hakkors. Den har inget ryggstöd, bänken, men istället står den såpass tätt mot Uddebaljas största skam att man kan luta sig mot dess rosa tegel. Kampenhof, det gamla ombyggda koncentrationslägret. Numer dunkel huvudbyggnad för die Konzern, det vill säga borgmästarens tillhåll. Kroppen kan vandra fritt in och ut ur Kampenhof, men sinnet förvrids för varje tafatt försök att påverka överheten, Uddebaljas suggestiva politik: Framtiden när den står som mest still. Många bryr sig inte längre om att ens försöka. Så är det med staden, men hur är det med Ismon?
Det börjar bli dags att presentera Ismons främsta egenskap (ifall du frågar honom):
Svaret blir fantasin. Han hade aldrig överlevt utan förmågan att kunna drömma sig bort, leka i tankens värld, hitta på. Lämna Uddebalja, om än bara för en sekund. Som nu till exempel; Ismon är redan på de sista sidorna av lokaltidningen (det går snabbt att varje dag läsa om samma bitterhet) och här har någon skickat in en intressant annons:

Privatdetektiv sökes. Olöst fall söker lösning. Lösa trådar Måste lösas. Hjälp. Snälla hjälp.

Ring 0522 - Skogsolyckan

Det var ett konstigt litet stycke text, tänkte Ismon. Säkerligen någon dam med bortsprungen katt som skickat in det där. Seniliteten lyser igenom.
Ordet privatdetektiv satte dock igång Ismons fantasi och fick honom för några sekunder att föreställa sig hur det skulle vara att själv vara en sådan. Innanför pannbenet såg han en bild av sig själv i trenchcoat, hatt och pickadoll. Dock är det för kallt för till och med Ismon att fantisera i december. Han slog bort tanken.
Sedan slog han ihop tidningen och tänkte därpå resa sig, men innan han hunnit sätta sina stackars muskler i arbete noterade han vad som stod på baksidan av tidningen.

CIRKUS TANDPETERER FÖR HELA FAMILJEN FAST HELST BARN OCH FLICKORNA SMÅ. EXTRA ORDINARIE VAGANZA! HELA DECEMBER NÅNSTANS I UDDEBALJA KOM ENSAM KOM I SÄLLSKAP. FAST HELST ENSAM.

Det var fanimej en ännu konstigare text, tänkte Ismon. Han betraktade bilden som följde med. Obehagliga clowner och skabbiga elefanter. Inte något man gärna underhåller sig själv med, tänkte Ismon. Men ändock; en cirkus i december. Är inte det lite ovanligt?

En kall vindpust påminde Ismon om att hans kaffe inte längre värmde. Han slog bort tankarna på cirkusen, rullade ihop tidningen och gick hem för att lösa korsord. Solen gick i moln. Blå, lila och grå vindmönster siktade mot varandra högt där ovanför honom. Pappersbitar och annat skräp virvlade upp hundratals meter och sicksackade mellan hustaken där uppe där atmosfären är som tunnast. Nu var det slut på vackert väder. Ismon skyndade på stegen. Han bodde bara några minuter bort. En av de där pappersbitarna hängde för en sekund stilla i ovädret som börjat ta fart ovanför Ismons huvud. Sedan störtdök den tillsammans med det annalkande regnet och precis när Ismon skulle sätta andra foten på första trappsteget i sin portuppgång så virvlade pappret upp i hans ansikte. Regnet kom tätt efter och Ismon, som ännu inte förstått vad det var som slog honom i ansiktet, fäktade vilt omkring sig och kände det som om han kvävdes. Fast det gjorde han inte. Han lyckades rycka bort pappersbiten från sitt ansikte, stirrade vilt på den i nån hundradels sekund och insåg sedan vad som hade hänt. Han tog skydd från regnet som nu smattrade hotfullt mot den mörka asfalten, han gjorde ansats att kasta iväg pappret, men hejdade sig när han insåg vad det stod på det:

Privatdetektiv sökes. Snälla då. Mycket viktigt. Garnet virar upp sig. Hjälp.

Ring 0522 - Skogsolyckan

Förlöst sen 89'

Idag fyller min käre vän Simon år. Inte vilket år som helst. Han fyller frihet, vad det nu innebär i ett land där frihet är att vara mindre instängd. Något öppnas, något stängs, Simon: Grattisad må du vara!

Jag har delat på mig, lite som en amöba.
(Okej, redan tycks blogg.se bråka med mig. Jag har skrivit ett inlägg som inte vill synas.)

Hört i taxikön (av mig) kl. 03.30:

~Kool (välmenande) kille i stor jacka och stora jeans, har förmodligen hoppat av och på gymnasiet under flera års tid, pratar med (samt stöter på) "snygg" white trash-flicka som läser hotell & restaurang och bär en ledsen min~

Kool kille: Du ska inte ta nån skit, seriöst! Du ska inte behöva kämpa så som du gör och sen bara ta sån skit!

"Snygg" flicka: Nä ja vet...

Kool kille: Seriöst, du ska inte behöva de... varför vahetere säger du inte ifrån?

"Snygg" flicka: Nä asså de e inte så farlit...

Kool kille: Jo, men fan, du SKA inte behöva ta sån skit. Allvarligt. De har så jävla fel om dig!

"Snygg" flicka: ...

Kool kille: SERIÖST IDA! DU ÄR SÅ JÄVLA BRA! DU ÄR SMART, SNÄLL, SNYGG, SERVICE-INRIKTAD OCH GRYM! DU ÄR SOM JÄVLA GJORD FÖR ATT STÅ I ETT KÖK! SÅ JÄVLA BRA ÄR DU. DU SKA STÅ I ETT KÖK! DET ÄR DITT LIV! DU SKA INTE TA SÅN SKIT. DU HÖR HEMMA I KÖKET! DET ÄR VAD DU GÖR. FATTAR DU DET?!

Två meter bort står jag och fullkomligen viker mig av skratt vid detta utlåtande. Självklart är den stackars killen inte medveten om vilken kvinnoförtryckande klyscha han hasplar ur sig, självklart hade det inte spelat nån roll - förmodligen vill hon bli kock eller något sådant - men jag kunde inte hjälpa det. Det lät så fel. Det. Lät. Så. Fel.

Döm mig.

Jag brukar kunna hantera mina känslor:
Är jag ledsen så ler jag,
är jag lycklig kan mitt ansikte ändå vara tomt.
Är jag arg så håller jag det inne. Brusar sällan upp.
Hatet byter jag ut mot falskhet och trevlighet.
Melankoli och uppgivenhet skämtar jag bort.

Men kärleken, den kan jag inte stänga varken ute eller inne. Den exploderar med full kraft och jag tänker:
Kanske, kanske är kärleken egentligen den enda känsla jag verkligen kan hantera... För om man inte kan leva ut en känsla fullt och ärligt, vad är då meningen med att känna alls?