Del 12.

"Ska vi stanna på Shell för en kaffe? Jag har inte druckit kaffe alls idag."
"Nej, Simon Shell, det ska vi inte. Förresten har du visst druckit kaffe idag."
"Ett par koppar bara ju."

William och Bankel bor högst upp i det högsta hyreshuset i hela Uddevalla. Därför vore det rimligt att de höll sin barrikad där. Vi svänger in på Tureborgsvägen och allt är kusligt stilla. Inte en själ ute.
"Skönt att här är som vanligt." säger Simon och gasar på sista biten upp för backen.

Vi står parkerade på baksidan utanför den väldiga byggnaden. Funderar på om det är bäst att rusa in, eller kanske bättre att tuta och hoppas på att de ska höra oss och komma ut på balkongen. Eftersom vi inte har någon nyckel kommer vi fram till att det är bäst att tuta. Vi vet dock att det kan finnas fler som hör. Fler, som inte borde höra.

Simon bankar melodin "Kvart över elva - halv tolv" på ratten, och sedan väntar vi. Sneglar upp mot balkongen på översta våningen.
Ingen reaktion.
Simon bankar in glassbilens klassiska signatur och sedan tittar vi upp igen.
Då hör vi ett öronbedövande Ratatat. Ut på William och Bankels balkong marscherar Bankel. Han har militärställ, någon form av skjutvapen och han ser högst allvarlig ut.
"Sluta för bövulen med att röja vår possition! Det Är En Order!" Skriker han ner mot oss. Jag gör mig redo att hoppa ut ur bilen och svara honom, men då ser jag att vi inte längre är ensamma. Ut ur skogen kommer ett myller av zombies. De omringar bilen och närmar sig hotfullt.
"Faaaan. Gasa!" säger jag och vänder mig mot Simon.
"Är du säker på att det där är levande döda då? Jag tycker de liknar vanliga Uddevallabor jag."
"Kör, för fan Simon."

Men det behövs inte. RATATAT hörs återigen och vi ser hur en tio, tjuge varelser faller ihop runt bilen. Samtliga har de blivit träffade i huvudet. Det är Bankel som öppnat eld.

"Kom in!" skriker han och slänger ner nyckeln till oss.
Vi kastar oss ur bilen och springer mot nyckeln. Jag får tag i den och sedan rusar vi mot dörren. Runt oss ser vi hur zombiesarna faller, en efter en, till ljudet av Ratatat. Dörren ligger dock på sidan av huset. Utom räckhåll för Bankels bössa. Vi måste få upp den snabbt.
Jag trycker den lilla plastbrickan mot mottagaren på dörren. Inget händer. Vilken idiot jag är. Det finns ju ingen el.
Jag fepplar in nyckeln i låset och vrider om. Dörren går upp.
"Fort in! SIMON!" jag vänder mig mot honom och ser att han blivit attackerad av en zombie. Han gör inte mycket motstånd heller, den gamle pacifisten. Jag hör hur han mumlar nåt om "MoFuu" eller nåt i den stilen. Sen blir han biten.
Jag sliter tag i honom och drar in honom. Jag skjuter igen dörren och vänder mig mot Simon.
"Kommer du bli en zombie nu?"
"Njae, inte mer än vanligt. Har druckit en del idag."
"Bra."

Vi tar trapporna upp till översta våningen, där väntar Bankel vid dörren.
"Kom in." säger han barskt. "Det var mycket naivt och korkat, det ni just gjorde."
"Extrema situationer kräver extrema åtgärder." säger jag och kikar in i lägenheten. Det doftar gott från köket.
"William kokar soppa." säger Bankel och bjuder in oss i hallen. Först nu ser vi att Bankel inte har några byxor på sig. Bara en militärjacka och en basker.
"Varför har du inga byxor på?"
"Det är den nya världsordningen. Är det upp till oss att återbefolka världen vill jag inte att vi begår samma misstag som våra förfäder. Aldrig mera byxor."
"Aha." säger jag och drar av mig mina brallor. Simons är redan av. Han håller nån form av rekord i att få av sig byxorna fort.

I köket står mycket riktigt William och kokar soppa. Även han är byxlös.
"Är ni ensamma? Vart är de andra?"
"Vi vet inte. Jag var på räddningsuppdrag igår, för att hämta hit Peter, Jocke, Camilla och tja, alla jag kunde hitta. Men, dessvärre. Ingen var hemma. Peters lägenhet såg dessutom ut som kriget. Kanske har han blivit attackerad, kanske har han bara inte städat."
"Det kan vara svårt att avgöra."

William bjuder på soppa, kramar om mig och Simon och säger nåt i stil med "Det här var oväntat."
Sedan reflekterar han inte mer över vår närvaro utan sätter igång TV-spelet.
"Men... Har ni el? Hur kan du ha igång både TV-spel och spis?" undrar jag.
"Bankel har fixat en generator. Du tror väl inte vi tänker sitta här utan marre karre hela zombievintern?"
"Nej. Nej det är klart."
"UPPSTÄLLNING." vrålar Bankel. "HANDTVÄTT. VERKSTÄLL."
"Jag börjar bli verkligt trött på det där..." suckar William, men lunkar ändå iväg mot badrummet.
Sedan spisar vi en smarrig duvsoppa. Fångad av Bankel, tillredd av William. Efter det spelar vi TV-spel. Men jag kan inte koncentrera mig. Jag förlorar hela tiden. Det är INTE för att jag är dålig, utan för att jag är orolig för mina andra vänner. Jag lovar.

"Vi måste hitta dem." säger jag till slut.
"Hur då?" säger Bankel. "Vi har ingen aning om vart de är någonstans och det vimmlar av 'såna där' i stan."
"Å andra sidan är stan inte särskilt stor." säger Simon. "Själv tänker jag leta upp min flickvän."
"Det här kommer låta konstigt grabbar..." säger jag, "men för en tid sedan, när jag flyttade till Linköping, då bestämde jag och Joakim en mötesplats för oss alla, ifall zombie-epidemin skulle komma."
"Visste ni att den skulle komma?" William tittar misstroget på mig.
"Tja, man har ju alltid vetat att, bara inte när."
"Såklart. Vart skulle ni mötas då?" säger Bankel.
"I hamnen. Vi tänkte kapa en båt. Men det är bara jag och Jocke som snackat om det här... Om inte han organiserat något, då vet jag faktiskt inte hur vi ska göra för att hitta de andra..."
"Och varelserna vet att vi är här." säger Bankel. "Det blir ingen lätt auktion, att under belägring bryta sig ut."