del 14.

Vi står hjälplösa på Tureborgsbron. Vi är omringade av levande döda och enda utvägen tycks vara att hoppa. Men helvete vad jag inte känner för att bada. Inte i Bäveån. Inte mitt i vintern. Jag koncentrerar mig så hårt jag bara kan. Det måste finnas en annan lösning.

Då hör vi ett frenetiskt fläktande från himlen. Vi tittar upp. En helikopter uppenbarar sig och sänker sig över Tureborgsbron.
"Tjena grabbar. Står ni här och hänger?" ropar Olof.
"Tjena! Ja, kan inte du vara en hyvens och plocka upp oss?"
"Jorå. Jonas, sänk ner repet."
"Jonas...?"

Ett rep hivas ut från helikoptern och vi rycker alla tag i det.
"Håll i hårt nu."

Helikoptern lyfter och vi med den. Bort från de långsamma rovdjuren. Olof flyger upp längsmed ett berg på sidan av bron. Där sätter han ner oss, och landar sedan helikoptern så att vi skall kunna hoppa ombord.

"Tjena!" säger Jonas.
"Jonas... Du... Du är ingen zombie längre?"
"Nejfan. Olof kom på lösningen. Vatten och LSD. Det är en drog som nollställer de infekterade delarna av hjärnan och när man nyktrar till igen så startas systemet om på nytt, så att säga."
"Smart."
"Awesome." säger Simon. Han ser ut att önska att han vore en zombie som behövde botas.
"Vi måste sprida budskapet över världen. Berätta att knark återställer alla."

Olof styr helikoptern mot Uddevallas hamn. Han släpper av mig och William och styr sedan vidare mot skogslyckanhållet. Simon och Bankel tänker fortfarande leta efter Simons flickvän.
Även fast Bankel mumlat nåt om att flickvänner är en högst onödig krydda i vardagen. Man vet aldrig när den kryddan är för stark, för söt, för sur eller för salt. Det blir lätt för mycket.

"Sådärja. Hur får vi tag i Joakim nurå?" säger William.
"Tja... Jag vet inte riktigt. Men om det kommer zombies är det bäst att vi befinner oss på en båt. Vi snor den här träbåten till att börja med."

Vi gör loss förtöjningarna på en gammal träsnipa och skjuter ut den från kajkanten. William får igång inombordaren och sakta puttrar vi längs Bäveåns hamnutlopp. Då och då ser vi zombies längs med stränderna på båda sidor, de följer oss, men halkar snabbt efter. De verkar bara bli långsammare och långsammare. Kanske är det näringsbrist.

"JOCKE?" ropar jag med jämna mellanrum, men det är inte fören vi når havet som jag får syn på elden. En stor bengalisk eld som lyser upp fjården och avslöjar att det finns människor nånstans där borta. Vi styr kosan mot elden, som ser ut att brinna vid stranden halvvägs bort mot Uddevallabron. När vi kommer närmare upptäcker vi att elden brinner ombord på en väldig färja. En vit-grön färja med stora bokstäver på sidan.

WALLENIUS WILHELMSEN

Det är vad det står på färjan.
"Ser du William? Färjan har samma namn som du!"
"Ja. Du har sagt det förr, när vi varit på skeppsviken och sett färjan på andra sidan sundet."

Så genialt. Jag är redan nu säker på vem det är som tänt elden.