Del 15.

Vi glider in bredvid färjan och spanar upp mot den bengaliska elden.
"Jocke? JOCKE?" ropar jag. Inget svar.
"De är säkert inomhus. Det är iskallt här ute." säger William. "Vi får helt enkelt se efter."

Att ta sig upp på en färja är lättare sagt än gjort, men efter att ha cirkulerat ett halvt varv kring den hittar vi en liten stege. Vi förtöjer vid den och klättrar upp.

Jag spanar försiktigt över relingen, plötsligt osäker på om det verkligen är Jocke som huserar ombord. Men det är tomt på däck. Jag hoppar försiktigt ombord. Tätt efter kommer William.
"Vi borde försöka hitta ett hyttfönster att kika in genom, bara för att vara på den säkra sidan." viskar han. Jag håller med och vi smyger sakta över däck, men undviker noga att hamna i eldens sken. Trots att det inte är speciellt sent så är det kolmörkt ute. Speciellt eftersom Uddevallas alla lampor är släckta.
Vi ser att elden brinner i en provisorisk eldstad byggd på ett betongfundament. Smart

"Det här är precis som när man pallade äpplen när man var liten. Då smög man runt helt orolig." viskar jag.
"Höhö!" skrockar William. Ack så ljudligt. Så ljudligt att en strålkastare tänds. Vi står mitt i ljuset.
"Händerna i skyn!" dundrar en röst någonstans från kommandobryggan. Shit. Helvete också.
"Skjut inte! Vi kommer i fredligt syfte!" vädjar jag.
"Skjut och skjut. Jag har då inget skjutvapen." skrattar rösten, och nu hör jag vem rösten tillhör.
"TJENARE JOCKE!"
"Hallå din gamle snicksnackande sumprunkare!" hojtar Jocke hjärtligt och kilar ner för en liten trappa. Sedan omfamnar han först mig och sedan William, men blir därefter lite brydd och tillägger; "tja... Jag tyckte nog att det var läge för en kram. Jag är ju inte bög eller så."
"Apropå det. Har du Camilla här eller?"
"Självfallet. Hon är nere i mässen och gör iordning kaffe åt henne och mig. De andra sover."
"Vilka är de andra? Och varför sover dom? Klockan kan inte vara mer än 19?"
"Jo men de flesta har varit vakna i flera dygn, innan de till slut hamnade i säkerhet här på färjan."
"Vet du vad det är som orsakat det här? Varför är alla zombies? och du har fortfarande inte svarat på frågan. Vilka är de andra ombord?"
"Vi vet inte mer än att det verkade starta här på västkusten. Nyheterna hade extrainsatt sändning för ett par dagar sen, med anledning av vad som sker. Hela världen hade sina ögon på Sverige. Det var här det började. Sedan bröts förstås sändningarna... Men eftersom vi blivit varnade i tid kunde många av oss rädda sig."
"Hur många? Uddevalla är ju helt tomt?"
"Du förstår inte. De allra flesta är ombord på den här färjan."
"Hu-hur många?"
"Några tusen i varje fall."
"Våra vänner?"
"Alla är här. Alla lyckades komma undan. Tyvärr är... Våra föräldrar försvunna..."
"Jag vet var de är."
"Va? Hur då? Vart då?"
"De är på Bahamas."
"Whaat."
"Gräv inte."
"Eh?"
"Jag förklarar senare. Eller inte. Vi får se. Jag tror du är rätt man att prata med. Men nu går vi in!"
"Jag kan inte. Jag har vakten. Jag kände mig så pigg och uppspelt - jag älskar att det verkligen händer, det här! - så jag erbjöd mig att hålla vakt. Camilla sover aldrig, så hon hade inget emot att hålla mig sällskap."
"Jag förstår. Men jag vill in. Hälsa på de andra. Vill att de ska veta att jag och William är okej. Bankel, Simon och mina vänner från Linköping är också okej för övrigt!"
"Härligt att höra. Men som sagt, de flesta sover där inne..."
"Men... Peter borde jag ändå väcka? Han måste få veta att vi alla är okej?"
"Tja du. Lycka till med att väcka den tjåsen. Han sover så djupt att båten nästan slår i bottnen."
"Såklart. Jaja. Jag och William måste ändå tillbaks till hamnen och möta upp de andra."
"Okej."

Precis då ser hör vi dock en helikopter i fjärran. Den närmar sig färjan. Måste ha sett elden. Vi börjar alla vifta mot den för att de ska se att vi är här. Jocke skyndar upp på kommandobryggan och riktar strålkastaren mot helikoptern. Den närmar sig snabbt och landar utan vidare på en helikopterplatta längre bort på däck.

"Tjena boys. Är det här ni är alltså?" säger Olof när han närmar sig oss. Efter honom kommer Bankel och Jonas, Simon och en liten flicka.
"Skönt att ni hittade henne! Har allt gått bra?"
"Japp. Tack vare mig." säger Bankel. "Avlägg rapport."
"Jadu. Alla är här. På färjan. Enligt Jocke är det flera tusen ombord."
"Bra. Då föreslår jag att vi utan vidare dröjsmål beger oss härifrån."
"Vi kan inte... Det finns ingen som kan styra den här färjan. Tyvärr." säger Jocke.
"Jag kan!!!" säger Olof.
"Jag kan..." säger William.
"PAX." säger Olof.

Efter en kort omröstning har vi dock beslutat att William lämpar sig aningen bättre som kapten än Olof. Williams meriter väger tyngre. Skepparexamen och grejor. Olof, han har spelat TV-spel. Det framgick dock inte särskilt tydligt exakt vilket TV-spel han spelat som gått ut på att man ska manövrera en färja modell större.

William beordrar oss att släppa förtöjningarna på färjan. Han springer upp på kommandobryggan och får förvånansvärt snabbt fart på motorerna. Som vore det en optimistjolle navigerar han sedan ut i byfjården, mot Uddevallabron och sedan vidare.