Del 17.

"Jo, det är såhär..." säger jag, men vet inte alls hur jag ska fortsätta. Jag vet inte riktigt hur det är. Och jag vet defenitivt inte hur jag ska förklara det. "Alltså..." jag försöker formulera något vettigt, medan Joakim och Simon stirrar på mig som vore jag en dåre.
"Eh... Ni har sett Lost båda två, eller hur?"
"Ja?"
"Jo, ni vet. Hur konstigt allt är... Där på ön?"
"Ja?"
"Ja, jag har ju inte sett Lost så mycket. Jag vet inte om allt får sin förklaring i slutet, eller vad som händer."
"Nehe? Var det hemligheten? Att du inte vet hur Lost slutar? Ska vi berätta?"
"Nej. Alltså. Det är lite som Lost. Ja. Lite."
"Vad är?"
"Det här... Alltså. Simon. Du vet ju vad som sades när du och jag träffades i Vänersborg."
"Ja. Elleeeer?"
"Jamen precis. Alltså. Jocke. Allt det här. Du tycker inte det är lite konstigt att det flyter på såhär? Ibland känns det som om jag vet vad som ska hända..."
"Nej, jag vet vad som ska hända." avbryter Simon.
"Du måste tycka att det här låter som ett jidder bara, Jocke?"

Jocke tittar på mig, och så yttrar han de ord jag hört honom säga så många gånger förr, fast på fyllan: "Carl-Uno. Helt ärligt..." och han fortsätter: "Jag tror jag förstår."

Simon och jag tittar på Jocke.
"Ja. Det känns lite som om jag också vet vad som ska hända... Eller inte vad som ska hända kanske. Men exakt vad som har hänt... Som om jag läst det någonstans... Alltså, det som hänt er. Innan ni kom hit. Innan vi träffades."
"SÅ KÄNDE JAG OCKSÅ! Det var det jag menade!!!" utbrister Simon.
"Men alltså... Ja. Så kanske jag också känner lite. Men jag känner... Att jag vet lite vad som kommer hända. Alltså... Jag ser fragment av framtiden... Och det känns lite som om... Det som händer nu... Det vi säger precis just nu. Det händer... Nu. Det skapas nu. Och se... nu har det hänt, men det finns liksom kvar... Jag ser det liksom bakom mig..."
"Nu har du tappat oss..." säger Joakim, och Simon verkar hålla med.
"Ja alltså... Det känns lite som... Som om jag skapar det här på nåt sätt. Precis just nu..."
"Hur menar du? Att du drömmer?"
"Njae, inte riktigt drömmer kanske... Men det är ändå inne i min hjärna saker sker... Fast sen blir det luddigt, för... Ni vet också vad som sker lite... Det är som om... Som om det jag skapar kommer ut ur mig... Så att ni också blir medvetna om vad som händer..."
"Du menar att... Alltså... Vad menar du?"
"Jag vet inte... Tänk er... Tänk er att jag skriver en bok... Och så kan ni läsa... Fast ni upplever liksom det ni läser... Som om ni vore... Karaktärer i boken!"
"Du menar som Den oändliga historien?"
"Nej. Så menar jag inte... Inte att det är boken som bestämmer, eller berättelsen... Jag bestämmer... Fast ändå inte. Det är som om jag gjort mig själv till en karaktär... Det hela... Krockar i sig självt. Skapar en cirkel. En metastruktur... Eller... Nåt ditåt. Jag blir hemskt osäker av det här i varje fall. Existerar jag? Eller... Det är klart jag existerar... Men har... Har en annan jag skapat det här? Är jag en karaktär i någon form av bok? Eller film?"
"Inte film i varje fall." säger Joakim. "Film är mitt område av expertis, och jag måste belysa det faktum att i en film så är karaktärerna skådespelare. Skådespelare med medvetande... Visst, man kan spela sig själv, men man vet om att det är en film..."
"Sant... Men när man skriver en bok... Då är karaktärerna inte fysiska. Eller hur? De är textbaserade... Ändå kan man skriva att man har skinn, kött och ben. Jag kan nypa mig själv i armen här och nu, och jag kommer känna det. Om en karaktär nyper sig själv i armen, så kan denne känna det. Om författaren... vill att han ska känna det." Jag nyper mig själv. Det gör lite ont. Inte blir jag mer klok för det.

"Kanske vill skaparen att vi ska känna det här? Att du ska veta vad som händer? Eller vaddå? Det här blev väldigt filosofiskt?" säger Joakim, som nu verkar förstå.
"Jag har alltid sagt: Gräv inte. Det kan jag tycka är bäst. Lyckligt ovetandes LALALAL" säger Simon.
"Men... den här skaparen... Om det nu finns en sån... är han själv bara en karaktär? I en bok?"
"Tja. Vi pratar ju om honom nu som vore han en del i den här 'berättelsen'. Gör det honom overklig?"
"Jag vet inte... Men... Försök häng med nu: Om vi är karaktärer i en bok, då kan skaparen, författaren till denna bok göra som han vill med oss?"
"Sant."
"Men om skaparen själv nämns i boken... Gör inte det honom sårbar då? Kan inte vi komma åt honom genom att göra oss medvetna om honom? Kan vi inte på nåt sätt försöka hindra honom från att styra över oss... Från att göra vad han vill med oss?"
"Kanske. Jag vet inte. Men du tror alltså att det är du själv som är 'skaparen'?"
"Ja... En annan jag... Som skriver det här... Just nu... Fast se! Nu har det hänt. Nu händer det, och nu har det hänt!"
"Okej? Vart vill du komma?"
"Jag vet inte... Men om det är såhär, att vi är karaktärer... Tja, låt oss då verkligen hoppas att det är jag som skriver."
"Varför då?"
"Därför att när jag skriver brukar jag inte veta vad som ska hända härnäst. Ni förstår. Om det är jag som skriver, då finns det ingen struktur! Ingen mall som skaparen följer. Alltså kan vad som helst hända, det blir nästan slumpmässigt. Nästan... Nästan som om skaparen, alltså jag, är lika ovetandes som en läsare skulle vara på den här 'sidan'... om vad som kommer att ske härnäst."
"Jag tror jag förstår." säger Joakim.
"Jag vill inte veta." säger Simon.