Del 18.

Peter sover fortfarande, men de andra på båten börjar vakna till. Jag går runt och hälsar på alla jag känner, men upptäcker snart att det saknas någon. Vart fan är Magnus?
Jag promenerar runt nere på däck och när jag träffar Joakim så frågar jag vart Magnus är nånstans.
"Han klarade det inte..." Joakim tittar allvarligt på mig.
"Vad fan menar du?"
"Alltså. Det sista jag såg var att han omringades av zombies. Det fanns inget vi kunde göra. Fan också... Jag ville inte säga nåt förut... Det är sjukt jobbigt att tänka på det. Men vad kunde man göra? Jag såg honom dö, Carl-Uno."

Jag får inte fram ett ord. Nej. Jag vägrar tro det. Jag vägrar tro det.
"Du såg honom inte alls dö! HAN LEVER!"
"Jag såg att han var omringad av de där vidriga varelserna. Vi sprang därifrån. Han klarade sig inte."
"DET VET DU INTE! DU VET INTE! VI MÅSTE VÄNDA!"
"Carl-Uno, det finns inget vi kan göra nu. Vi måste gå vidare. Tänk på vad vi pratade om förut, att det är nåt konstigt med allt det här... Mycket är osäkert i dessa tider, men vi kan inte vända..."

Jag säger ingenting. Vänder mig bara om och går därifrån. Jag vägrar tro att det är sant.