Del 19.

Det har redan hunnit mörkna igen när Jocke letar upp mig ute på däck. En iskall vind drar över sjön och det är hav till horisonten åt alla håll.
"Hördu, jag vet att det är svårt, det här med Magnus, men vad fan, vi ska vara glada att så många av oss överlevde. Det var ju rena slumpen!"
"Eller? Eller var det det? Slumpen, vad är det?"
"Jadu, säg det."
"Vet Björn om det här med Magnus? Han säger inte mycket, men han verkar inte så förstörd heller."
"Det enda han vet är att Magnus inte är med på färjan. Han vet inte vad jag sett."
"Vi måste berätta för honom. Han måste veta."
"Jag vet."

Vi har hittat Björn och sitter i ett avsides litet rökrum på färjans nedre däck. Det är svårt att få fram något, men till slut är det Björn som bryter tystnaden.
"Det handlar om min bror, eller hur?"
"Ja..."
"Vet ni något som inte jag vet?"

När Joakim berättat får Björn något i ögat, men han gnuggar snabbt bort det, reser sig och säger "Han är inte död. Jag ska hämta honom."
"Jag följer med dig!" säger jag.
"Nej, du stannar här. Det här är något jag måste göra själv."
"Eh... Okej?"
"Ja. Ja, så är det bara."

Björn lämnar mig och Joakim, och springer upp mot övre däck. Han är på väg mot Olofs helikopter. Jag och Joakim bestämmer att det är nog med sorgligheter för idag och kommer överens om att det nog är bäst att skjuta upp på bearbetning och annat psykologtrams ett tag. Istället visar Jocke mig sitt spritförråd och tillsammans skålar vi för, tja, strumpor, som är ett väldigt mysigt klädesplagg.

"Ey," säger Jocke, "vi ska inte springa upp på kommandobryggan och höra med William om vi får styra lite? Det vore lajbans!"
Sagt och gjort. Och sådär håller vi på. Tar livet med en klackspark där på färjan, medan en helikopter försvinner i horisonten.