Del 20.

Ja, livet hade sannerligen sin gilla gång där på färjan. De flesta ombord fördrev tiden med att dricka alkohol och inrätta små hem, var och en i sin egna lilla vrå. Snart uppstod små kolonier, miniatyrsamhällen med olika samhällsstrukturer, samtidigt som ingen direkt orkade göra anspråk på den yttersta ledarpositionen. De allra flesta fann sig också i att William - den ende som kunde styra färjan - la upp kursen och navigerade som han ville. Kort sagt såg de allra flesta på expeditionen som någon form av kryssning, där enda undantaget var att man själv fick laga sin mat. Och mat fanns det gott om. Samtliga resenärer hade varit smarta nog att ta med sig så mycket proviant de kunnat få tag på.
Mycket av vardagen på färjan kretsade också kring spelande, som sig ju bör på en färja. Nu fanns det inga enarmade banditer ombord, inte heller något black jack-bord eller kasino. Men tärningar och kortlekar fanns det, och man spelade om alkohol och cigaretter. Olof blev snabbt ökänd pokerhaj och många misstänkte att någon form av fusk låg bakom. I själva verket bidade Olof bara sin tid. Han visste att William och Bankel turades om att styra, - William hade någorlunda lyckats lära Bankel hur man gjorde, men Olof hade inte orkat lyssna på direktiv och blev snabbt bannlyst från kommandobryggan. Hans plan var nu att så snart tillfälle bjöds, smyga upp på styrdäck och ta över framför spakarna. Det var inte så att Olof var en elak, självisk typ, men han hade en förkärlek för att pilla med saker han inte kunde hantera. Således ville han väldigt gärna ta sig an att styra denna mäktiga farkost. Vilken känsla liksom!

Jonas, Olofs bäste vän, har dock en förkärlek för att bevittna jävelskap och oreda. Därför gick han gärna med på Olofs plan, som han fick presenterad för sig en kväll där på färjan.

"Nästa gång William står vid rodret, då springer du in i panik och säger 'Vi har fastnat i något!' och när William då följer med dig för att se vad du menar, då smyger jag in i kontrollrummet, låser dörren och vips! MYTERI!"

Jonas gjorde som Olof sagt och William knallade ut på däck. Snabbare än vinden slank Olof in och förklarade sig själv förste styrman och enväldig kapten.

När William såg vad som hade hänt sa han "Jaja. Då går väl jag och spelar black jack istället."
Det är nämligen så, att man snabbt lär sig hur man ska handskas med såna som Olof; man ska inte handskas med dem alls. Bara låta dem hållas. Då tröttnar de snabbare.

Och vi andra på färjan kunde till en början inte alls klaga på Olofs förmåga att styra färjan. Det verkade gå ungefär som innan. Vi gick inte på grund och vi blev inte sjösjuka. Färjan gled fram över vattnet, till synes så som den alltid gjort.

Olof, han drack kaffe i mängder medan han styrde. Han älskade sitt nya jobb och han var outtröttlig. Han höll sig inne på kommandobryggan för sig själv och tänkte "Det här är jag som gjord för. Bahamas nästa!"

Vi andra glömde bort Olof, som nu inte lämnat spakarna på flera dygn, men en kväll när jag, Simon, William, Bankel, Jocke och Camilla tog oss en nattapromenad på däck (vi hade frågat Peter om han ville följa med, men han låg på slaggen och hade bara mumlat nåt oförståeligt till svar) så såg vi nåt intressant på himlen.

"Ta mig tusan," säger jag, "om det inte är norrsken, det där."
"Jopp," svarar William, "det är just precis vad det är."
Vi alla vänder oss mot kommandobryggan.
"Börjar nog bli dags att berätta för Olof att det är färdiglekt."