Del 22.

Solen står högt över färjan, det är varmt i luften och folk går omkring i t-shirts på däck. Alla problem är som bortblåsta och de flesta mår oförtjänt bra. Jag kan dock inte sluta tänka på Magnus. Hoppas att Björn räddar honom, han MÅSTE det.
Jag traskar runt på däck med en kaffe i handen och tänker på andra som jag förmodligen aldrig kommer få se igen. Säwe, han var i Stockholm när det hände. Tobbek var i Skövde. De som var i Uddevalla klarade sig, det vet jag, men hur är det med alla mina andra vänner?

Nåväl. Nu väntar Bahamas.

Plötsligt står Simon framför mig. Han tittar på mig med uppgivna ögon och säger "Hördu, vad hände med allt det mystiska? Vad hände med 'skaparen'?"
"Det var ju du som sa att vi inte skulle gräva i det där."
"Ja, men vi gjorde det lik förbannat och nu går man här och undrar."
"Ja, men vad kan vi annat göra?"
"Dricka öl."

William berättar under kvällens måltid att han fick in något på radion tidigare under dagen.
"Det knastrade och jag hörde något om att de fått kontroll på saker och ting i USA. Någorlunda. Militären har skjutit ner miljontals zombies. Det finns hopp där nu."
"Sa de nåt om botemedlet?" säger Olof.
"Nej. De hade inget på den punkten. Kanske vill de inte att det ska komma ut, om de vet nåt. Knark är farligt, vettu."
"Sant, sant."

Allt känns meningslöst. Allt känns grått. Även när solen skiner.