Del 7.

Solen skiner, snön gnistrar och Olof gnolar. Han lagar frukost över en öppen eld han startat i vasken; pan-pizza och kaffe. Utbudet på HG är något begränsat.
Att han aldrig blir bakfull, den där Olof, tänker jag och önskar att jag kunde kolla aftonbladet. Jag testar att logga in via min telefon, men det fungerar inte. Jag stänger av den för att spara batteri.

"Du, vi kommer inte kunna stanna här för evigt. Stekt Billys är inte min grej." säger Olof och tittar på sin brända lilla pizza.

Jag tar mig en kopp kaffe och kisar ut genom fönstret. Det står säkert 400 varelser där utanför. Alldeles stilla. Några ligger ner förresten. De ser ut som statyer allihopa. Stirrandes upp mot mig.
Jag funderar en liten stund.

"Du Olof. Dedär sakerna ute på gården, de borde vara kraftigt nedkylda nu. Det har varit en sjukt kall natt. Jag kunde knappt sova."
"Det var för att du drack för lite. Alkohol hjälper mot många saker: Kyla, zombie-attacker och ensamhet. Jag sov som en kung."
"Om vi skulle ta och försöka oss på en utrymning? Du vet, hoppa från ett fönster och springa utav bara satan? De är inte så snabba, de där..."
"Bra idé, men vart ska vi ta vägen?"
"Vi springer mot motorvägen. Om folk lever är de på väg härifrån. Vi kan få lift."

HG är stort. Fönstren sitter högt upp, men det är djup snö nedanför. Man kan hoppa. Det gäller bara att hitta ett fönster det inte står några zombies nedanför. Olof har sparkat loss ett stolsben från en av stolarna i trappen. Han håller träpinnen som ett slagträ. Jag gör likadant. Sedan går vi ett varv inne i lokalerna och tittar ut genom alla fönster.

"Det verkar som om vi kommer få slåss lite, när vi hoppat." säger jag och kikar ut genom det fönster som verkar mest lovande. Det står i varje fall en 14 zombies i närheten utanför. De står helt stilla och tittar upp mot oss.

Försiktigt öppnar jag fönstret. Jag vill inte att de ska upptäcka vad vi håller på med. Sedan går allt jättefort. Jag hivar ut min ryggsäck och kastar mig ut. Tätt efter kommer Olof. Det gör ont att landa, trots den djupa snön, men adrenalinet i oss gör att vi inte bryr oss. Vi börjar springa.

"Stanna!" skriker Olof.
"ALDRIG!" skriker jag.
"Haha! STANNA!"
Jag stannar.

"De har frusit sönder! De kan inte röra sig! Titta!"

Jag ser hur varelserna ruckar på sig, men faller så snart de försöker flytta sig. Jag trodde aldrig jag skulle uppskatta den Svenska vintern.

"Nu ska vi ha kul!" hojtar Olof och tar sats mot en av de levande döda. Han drämmer stolsbenet allt han kan i zombiens huvud. Det trillar av. "Haha! Vi dräper dem! OLOF, DEN FANTASTISKE ZOMBIE-DRÄPAREN! Det kommer skrivas om mig."

Jag får hålla med Olof om att det är en fantastisk känsla att dräpa dessa odjur. Men så ser jag hur det kommer fler zombies ur de trasiga fönsterrutorna i lägenheterna runt omkring.
"Olof! Dedär har inte frusit. De har varit inomhus hela natten!"
Vi börjar springa.

Motorvägen går precis utanför Ryd. Jag vet inte vilken väg det är, men jag vet att den leder härifrån. Vi står mitt i vägen och tittar åt båda håll. Inte en bil i sikte. vi börjar traska. Bort från Linköping. Vi passerar en skylt som det står Vimmerby på, och en pil rakt fram. Vi är alltså påväg söderut.

När vi har vandrat i en timme ungefär, ser vi en lastbil som står längs vägkanten längre fram.
"Olof! En lastbil! Hoppas nyckeln sitter i."
"Nice, jag har alltid velat köra lastbil."

När vi kommer fram ser vi dock att anledningen till att lastbilen står still är att den har krockat. Och längre fram ser vi fler bilar. Huller om buller längsmed vägen.

"Det har visst brutit ut här med..." säger Olof. "Att folk inte har vett att dricka när de ska köra bil."
"Hur kan bilisterna blivit attackerade av zombies?" undrar jag.
"Det har varit bilkö här. Det hala underlaget har fått bilarna att stå still. När då zombiesarna kommer så har panik utbrutit. Tro mig. Jag är en mästerdetektiv."
"Du är lite som Aragorn i Sagan om Ringen du..."
"Jepp. Men de verkar ha gett sig av nu. Titta på spåren."

Mycket riktigt leder en massa hasande fotspår ut på fälten kring vägen och in i skogen längre bort. Har vi tur är vi ensamma här. Vi vandrar vidare längs vägen, det är omöjligt att ta en bil och köra, det skulle inte gå att ta sig fram bland alla vrak. Men jag tänker att någon gång måste kön ta slut. Vi kan ta en bil som står längre fram.

"Lyssna!"
"Vad?"
"Det har börjat igen."

I fjärran hör vi hur något ylar och tjuter. Det går dock inte att avgöra från vilket väderstreck ljudet kommer. Kanske är det från samtliga håll.
Vi skyndar på stegen.
"Fan vad svettigt det börjar bli du..." säger Olof.
"Helvete! Det töar! Det är inte bra för vår del."

Men så ser vi slutet på bilkön. Vi börjar springa.
"Nån av bilarna måste ha nyckel i sig och fungera!" flämtar jag. Olof tittar in genom rutorna på en stor Landrover. Den här! Vi måste ta den här! Dörrarna är olåsta och vi hoppar in. Olof försöker starta bilen.
Då ser jag att det börjar myllra av zombies på åkern bredvid. De kommer ut ur skogen. Tusentals.
"Skynda dig! De kommer!"
"Biljäveln startar ju inte! Bilbatteriet har säkert stått och laddat ur hela natten! Vi får ta en annan bil!"
Vi kastar oss ut ur Landrovern och in i första bästa bil intill. En liten Nissan Micra. Nyckeln sitter i. Vi har tur. Vi startar. Men snön är djup. När Olof försöker gasa kommer vi ingenstans.
"Ut och skotta!" skriker Olof. Jag kastar mig ut. Börjar sparka undan snön framför däcken. Olof backar och gasar. Inget händer. Varelserna börjar komma närmare. Jag försöker putta på bilen. Den rör sig inte ur fläcken. Bara slirar med däcken.
"Vi sätter den i gungning!" skriker jag. Gasa framåt så puttar jag, sen backar du. Sen framåt igen. Olof gör som jag sagt. Jag puttar allt jag kan. Till slut kommer bilen loss. Olof kör framåt ett par meter och saktar sedan in.
"Stanna inte!" skriker jag och springer ikapp. Jag öppnar dörren och hoppar in. Olof gasar på. Vi klarade det.

Men så ser vi. Vägen framför oss är totalt blockerad av zombies. De är överallt. Det här blir jobbigt.