Del 9.

"Jag vet inte vad jag är mest rädd för; att hamna i klorna på de otaliga levande döda som just nu är ute efter mig, eller att sätta mig i en sån där med dig framför spakarna..." jag tittar misstroget på en liten helikopter och en lika liten, glad och lekfull Olof som ser ut som ett barn på julafton.
"Tja, du får bestämma dig snabbt. Ser du det som rör sig borta på flygfältet? Det är inte rådjur eller kommunalarbetare... Eller tja, före detta kommunalare kanske. När jag tänker efter."

Jag tar mod till mig och hoppar in i helikoptern. I flygmaskinen bredvid vår sitter tre flickor som på något outgrundligt sätt redan fått igång sina propellrar.
"Jag visste inte att Higgan kunde flyga helikopter?"
"Tja, det kan hon väl inte. Egentligen. Kvinnor vettu. De tar sig alltid an saker de inte kan förstå. Och på nåt sätt får de ändå sin vilja igenom."
"Olof, du är en mycket charmant ung man."
"Men jag skojar ju. Du förstår. Helikopter, det kan vem som helst flyga om man har zombies efter sig."
"Jaja. Detta blir det sista vi ser av Pumorna, på en lång, lång tid..." det är sorgligt, men sant. De har redan bestämt sig för att dra mot Stockholm. Alla ska de leta upp sina nära och kära. Precis som jag och Olof. Olof, som inte riktigt fått pli på det här med hur man startar en helikopter än. Tjejernas maskin har redan börjat lyfta.

"Det var då helvete då, vad det här ska vara pilligt." Olof trycker på några knappar på måfå. Han ser något brydd ut. För första gången sen epidemin bröt ut, tror jag.
Då kommer någon springandes mot oss.

"Vänta! VÄNTA!"
"Se på fan, om det inte är vår vän David. Som kommer farandes. Och vad har han med sig? En kundvagn... Med... Jonas i?" Jag tittar bestört på spektaklet. Vad i hela friden pågår? Eller, friden, den finns ingen kvar här. Vad i hela kaoset pågår?

"Grabbar. Tur att ni tänkte som mig och Angelica. Vi har fått tag på ett snyggt litet tvåmannaplan här borta. Vi tänkte flyga hem. Rädda de som räddas kan. Men vi har ett problem."
"Jag ser det..." säger jag och tittar på Jonas där i vagnen. Han är bunden. Och han dreglar.
"Ja. Jo. Jonas har ju gått och fått sjukan vettu."
"Eh... Jaha?" ...är allt jag kan få fram. Olof säger ingenting.
"Ni får ta med honom."
"David. Det här är sorgligt, men, Jonas är en zombie nu. Han är borta."
"Vi ska hitta ett botemedel för det här." avbryter Olof. Han är med ens dödsallvarlig. "Lyft in honom i helikopetern. Jonas ska bli frisk."

"David... Vi sticker mot västkusten nu. Om ni lyckas ta er levande ur det här, så borde vi ha nåt ställe att mötas upp på. Du vet. En plats där vi alla är i säkerhet."
"Ja, eller hur. Vad sägs om nåt varmt ställe? Las Vegas?"
"David. Du kommer inte kunna spela nu. Pumorna sa till oss att de skulle till Bahamas när situationen tillät."
"Bahamas it is."

Olof och David lyfter in den dreglande, före detta Jonas i vår helikopter. Olof sätter sig åter bakom spakarna och den här gången får han igång motorn på nolltid. Tur det. Varelserna är bara några hundra meter bort.

David vinkar adjö och springer bort mot ett litet flygplan som redan har en passagerare i sig. Jag hinner se att det är en flicka med brunt hår. Så skönt. Så skönt att just dessa personer klarat sig.

Olof lyfter. Jag sneglar bak mot Jonas. Den levande döingen som dreglar där bak i helikoptern.

Sedan styr vi kosan mot Vänersborg. Jag tänker att det här ändå är himla sjukt. Zombie-epidemi. Kan man tänka sig. Nej. Man kan inte tänka sig. Det är för stort för att greppa om. Jag har nog inte fattat. De senaste två dagarna har varit så sjuka att jag bara hängt med. Observerat och låtit ödet bestämma.
Jag tror, att det är just därför som allt gått som det gått. Mina vänner lever fortfarande. Just därför att jag inte tillåtit mig själv att greppa kring det som sker. Det hela har varit som en dröm. En verklig, overklig dröm. Filosofen i mig slår fast, att bara jag fortsätter förhålla mig skeptiskt till allt det här, så kommer allt gå bra. Jag styr det här. Olof kan flyga helikopter. David och pumorna dyker upp på oväntade ställen. Perfekt timing. Jag undrar om inte solipsisterna runt om i världen hade hållit med mig på den här punkten, om de nu kunnat hålla med mig, och inte bara sig själva... Eller. Jag vet inte. Jag håller med i varje fall. Jag tror det är sunt, friskt och hälsosamt, att bli lite knäpp, virrig och galen i såna här situationer.

Jag styr det här.