Fittliv

en konstig poesi

2011-03-02T00:07:00.005+01:00

riktig poesi vet jag inget om
äsch, du ÄR ju riktigt poesi
du kan vara ett poesi

Fast du är ju poesi.
Så fort man ska beskriva dig, ja då upptäcker man
"hon är ju poesi"
"det kan man inte tro" tänker man.
"att någon kan VARA poesi sådär"
"men", tänker man, "det är klart," fortsätter man, "om någon kan", kommer man på,
"så är det väl hon då."

"och så kan hon gå på händer"
haha du är fan poet, om jag är poesi

(ett dikt)

Del 24.

2010-12-24T00:01:00.006+01:00

När vi kommer tillbaka till färjan, Joakim och jag, har vi hunnit diskutera en hel del. Vi är båda överens om vad som måste göras.

"Camilla! Älskling, har du väckt Peter?"
"Jag försökte. Det är omöjligt. Vill ni ha kaffe grabbar?"
"Jatack." säger vi båda i kör.
"Tur att du inte fick liv i honom." säger Joakim.
"Varför det?"
"Vi tror... Vi tror att det här är Peters dröm."
"Vilket då?"
"Det här. Allt. Verkligheten som vi ser den."
"Jag förstår ingenting."

Vi förklarar för Camilla vad som händer, eller snarare vad vi tror händer. Camilla svarar att det låter lite ologiskt.
"Ja... Det gör det ju. Men Peter sover ju. Han har sovit hela resan. Varje gång jag sett honom har han sovit." säger jag.
"Jag har sett honom vaken." säger Camilla. "Han har varit vaken flera gånger. Men ni har aldrig varit i närheten."
"Typiskt. Då brister vår teori." säger Joakim.
"Men hörni. En sak med historien ni just berättade. Varför är alla stereotyper och karikatyrer av sig själva?"
"Tja... Det vet jag inte..." svarar jag, som först nu inser att samtliga mina vänner varit extrema karikatyrer av sig själva de senaste dagarna. Tja, alla utom Olof möjligtvis. Han är ju som han är hela tiden.

"Det låter närmast som om det är dina fantasier det här, Carl-Uno." säger Camilla klokt, samtidigt som hon häller upp tre baljor kaffe.
"Jag nöjer mig med en liten kopp..." säger Joakim.
"Det här är en liten kopp?" säger Camilla och knuffar kaffebaljan mot Joakim. Sedan blir allt suddigt. Suddigt och svart. Sedan...

Tillbaka på Bahamas. Jag känner att något är på gång. Jag rusar upp på däck. Joakim och Camilla följer efter. Vi spanar mot horisonten. Ett gammalt skepp närmar sig i hög fart. Ledmotivet till Pirates of the Caribbean dånar i vinden samtidigt som skeppet seglar in bredvid färjan.

"OHOJ! ÅHÅ!" ropar en välbekant röst. "AAAAAAARGH" fortsätter den och samtidigt hivar sig en smutsig karaktär över från skeppet och ombord på vår färja. Det är ingen mindre än Kapten Tobias Karlsson. Smutsigast på de sju haven och med fem dagars skäggstubb, om inte mer.

"Aye! Om inte mitt bittra öga skådar landkrabbor till sjöss?! VAR HÄLSADE, kära vänner!" gnolar han och omfamnar oss. Han osar starkt av inlagd sill.
"TOBBEK! FAN VAD KUL ATT SE DIG!" utbrister jag, samtidigt som ett gäng andra ohängda pirater hivar sig över relingen och entrar vårt fartyg. Någon missar också, och hamnar i vattnet.
"Man över bord!" ropar Tobias och slänger en livboj i vattnet.

Jag stirrar på de nyanlända piraterna. Det är, utöver Tobias, en gidigen samling galningar. Vi har matrosen Phillidutten och sjörövaren Simone, och ja, varenda Frankel tycks representerad. Sen har vi enbente Säwe och morrisen Elin. Och så spolingen i vattnet; Julius Barbaren. Men sedan har vi två kanaljer till. Jag tror knappt det är sant: Utkiken Björn och Andre styrman Magnus. "Det är fler ombord. Barberare och huliganer. Bomber och granater. Får jag lov att föreställa, besättningen under Kapten Tobbe, Lady Ellens finest. Skräcken på de sju haven." säger Tobias och bugar sig djupt. Jag blir så glad att allt det gråa försvinner. Nu är det saga på riktigt.

På kvällen samlas alla runt den lilla strandbaren där William, Olof, Jonas och Simon hela dagen suttit och förkovrat sig i inhemska seder (nåja) såsom tequila-race och Bahama mama-marathon. Alla berättar om hur de under dagen träffat sina nära och kära igen, om hur magiskt det är att alla klarat sig och lyckats ta sig till Bahamas. Här finns inga zombies så långt ögat kan nå. Björn berättar också om hur han räddade sin bror, som efter att ha mörbultat säkert hundra zombies lyckats barrikadera sig i Uddevallas klocktorn. Han berättar vidare om hur Kapten Tobias och enbente Säwe blåst in i Uddevallas hamn och plockat upp dem i precis rättan tid. Säwe fliker in en kul anekdot om hur han blev av med sitt ben. Alla skrattar. Festen pågår hela natten, alla är lyckliga, men fram på småtimmarna tar jag kapten Tobbe åt sidan och viskar något i hans öra. Något jag tänkt måste göras, under en lång, lång tid. Han skiner upp och säger "Självfallet ställer jag upp. Vi rekryterar besättning imorgon. Och kom ihåg! En pirat blir aldrig rädd." sedan skålar vi i rom.

Men vad jag viskade, mina damer och herrar, det får vi veta nästa år.

Efterord.
Förlåt för att årets kalender lämnat mycket i övrigt att önska. Jag var mätt efter förra årets succé och hade egentligen inte ens tänkt skriva någon kalender alls i år. Sedan ändrade jag mig i sista sekund och började författa lucka ett, utan en aning om vad som skulle hända i lucka två. Försök själva göra en sån sak och sedan fylla ut det i 24 delar.
Nästa års kalender kommer, till skillnad från den här, att vara planerad, välskriven och följa en klar struktur. Den kommer att ha en jämn nivå på inläggen; jag har lärt mig av detta årets misstag.

Eller nej, det kommer den inte alls. Jag har inte alls lärt mig. Men den kommer bli fan så kul, nästa års kalender. Jävlar i mig vad spännande!

Del 23.

2010-12-23T18:44:00.002+01:00

Bahamas ser i vanliga fall ut som paradiset. Sandstränder, små öar med palmer. Sol och klart vatten.
Nu ser det dock bara grått ut. Grått och trist. Jag går runt på däck och funderar över varför, samtidigt som färjan går på grund utanför en långgrund strand.
"Sådärja!" informerar kapten William genom högtalaren. "Nu kommer vi inte längre, men vad gör väl det? Paraplydrinkar, någon?"

Folk börjar lämna fartyget. Vattnet vid fören är inte djupare än en halvmeter. Vattnet vid aktern är bråddjupt. Folk skrattar och är glada. Alla utom jag, Joakim och Simon.

"Varför är allt grått?" undrar Joakim.
"Jag vet inte... De andra tycks inte märka något." svarar jag.
"Förmodligen handlar det här om min vanliga tur. Jag VILL. INTE. veta." säger Simon.
"Kan det ha något att göra med..." börjar Joakim.
"Förmodligen." suckar Simon.
"Fryser inte ni?" undrar jag. Folk springer runt i t-shirts och uppkavlade byxor. Själv tog jag just på mig en extra tröja.
"Jag är allt lite frusen." säger Joakim.
"Det är som vanligt." säger Simon.

William lallar förbi med en paraplydrink i handen. Efter kommer Olof med en öl med ett paraply i. Sedan kommer Jonas med en öl utan paraply i.
"Tog du ett sugrör åt mig?" frågar Olof.
"Du dricker öl!" svarar Jonas.
"Ja?"

"Vart ska ni?" avbryter jag.
"Vi ska leta upp en bar nära stranden." säger William.
"Där väntar våra damer." säger Olof.
"Vilka damer?" frågar jag.
"Lovisa och Josefin såklart?" säger Jonas.
"Hur vet ni det?" frågar jag.
"Eh... Det vet vi ju." säger Olof. Sedan traskar de tre semesteralkisarna vidare.

"Vad fan var det där?" frågar Joakim.
"Jadu." säger jag.
"Förmodligen något jobbigt." suckar Simon. "Ska vi följa efter? Jag behöver något starkt. Med ett paraply i."

Vi gör som Simon föreslagit och hittar snart en pittoresk liten strandbar, bland palmer och kokosnötter. William, Olof och Jonas slår sig ner och blir genast serverade av bartendern. Bartendern som ser väldigt bekant ut. Josefin?

"HUR FAN visste ni att de var här?" undrar jag.
"Vilka?" svarar Olof.
"Never mind." säger jag och vänder mig mot Joakim och Simon. "Vi har att göra med en riktigt sjuk typ. Varför är allt grått?"

"William. Är allt grått?" frågar Joakim.
"Va?" svarar William.
"Det var bara det jag ville veta." säger Joakim. "Hörni, vad fasen ska vi göra?"
"Har ni läst Alice i Underlandet?" frågar jag. "Den boken går till stor del ut på att författaren försöker få Alice att acceptera det som händer. Att inte vara rädd..."
"Jaha?"
"Tja. Om vi skulle försöka att täppa igen hålet vi grävt... Tror ni det hade blivit vackert för oss här då?"
"Låter som en ypperlig idé." säger Simon, och genast blir han lite mer färgglad. "Nu ser jag!" utbrister han. Sedan beställer han en drink, och så är det inget mer med det.

"Jadu Joakim. Vad säger du?"
"Jag vill tillbaka till färjan. Jag tror jag vill prata med Camilla om det här. Hon försöker just nu väcka Peter."
"Ok. Jag följer med."

Del 22.

2010-12-22T16:47:00.002+01:00

Solen står högt över färjan, det är varmt i luften och folk går omkring i t-shirts på däck. Alla problem är som bortblåsta och de flesta mår oförtjänt bra. Jag kan dock inte sluta tänka på Magnus. Hoppas att Björn räddar honom, han MÅSTE det.
Jag traskar runt på däck med en kaffe i handen och tänker på andra som jag förmodligen aldrig kommer få se igen. Säwe, han var i Stockholm när det hände. Tobbek var i Skövde. De som var i Uddevalla klarade sig, det vet jag, men hur är det med alla mina andra vänner?

Nåväl. Nu väntar Bahamas.

Plötsligt står Simon framför mig. Han tittar på mig med uppgivna ögon och säger "Hördu, vad hände med allt det mystiska? Vad hände med 'skaparen'?"
"Det var ju du som sa att vi inte skulle gräva i det där."
"Ja, men vi gjorde det lik förbannat och nu går man här och undrar."
"Ja, men vad kan vi annat göra?"
"Dricka öl."

William berättar under kvällens måltid att han fick in något på radion tidigare under dagen.
"Det knastrade och jag hörde något om att de fått kontroll på saker och ting i USA. Någorlunda. Militären har skjutit ner miljontals zombies. Det finns hopp där nu."
"Sa de nåt om botemedlet?" säger Olof.
"Nej. De hade inget på den punkten. Kanske vill de inte att det ska komma ut, om de vet nåt. Knark är farligt, vettu."
"Sant, sant."

Allt känns meningslöst. Allt känns grått. Även när solen skiner.

Del 21.

2010-12-21T21:54:00.002+01:00

Dagarna går, William står åter bakom spakarna, med Bankel som andre styrman, samt med en viss assistans av Olof, som efter kompromisser fram och tillbaka gått med på att låta William hålla ett öga på honom medan han styr. Vi ser inget norrsken längre, om vi säger så.

En morgon väcker William samtliga ombord med ett meddelande genom högtalarsystemet:

"Om ni nu alla går ut på däck så kan vi se delfiner på var sida om båten."

Jag springer tillsammans med en stor skara människor ut på däck, men det jag möts av är inte den vackra syn jag väntat mig. De här delfinerna ser... Onda ut. Vissa har stora köttsår, och dessa ser ut att jaga de friskare delfinerna längre fram.

"Shit, tror ni... Tror ni att sjukdomen, eller vad det nu är, har spridit sig till delfinerna?" säger någon.
"Det verkar inte bättre." svarar en annan.
"Alltså. Vi måste försöka rädda de friska delfinerna! De blir ju attackerade av zombiedelfinerna!" skriker någon.
Folk blir förtvivlade och börjar gråta. Det är hemskt, att se delfiner bete sig på det här sättet.

Då kommer Olof med en harpun.
"Vart fan hittade du den?"
"Nu ska vi ha skoj." blir svaret.

Han siktar och trycker av.
"10 poäng till mig!" ropar han, sedan räcker han över vapnet till mig. Också jag tilldelas 10 poäng efter att ha träffat en zombiedelfin i huvudet.

Olof passar runt harpunen och intresserade får skjuta. Vissa träffar. Andra missar. Plötsligt kliver Bankel fram. Han tar harpunen och trycker av.
"Men... Bankel? Du träffade ju en av de friska ju..."
"Ja, William sa att han ville testa delfinsoppa och jag tänker då fan inte käka nåt infekterat. Ut med näten, vi ska ha upp den där jäkeln."

Så går dagarna. Ja, så går dagarna.

Del 20.

2010-12-20T16:14:00.003+01:00

Ja, livet hade sannerligen sin gilla gång där på färjan. De flesta ombord fördrev tiden med att dricka alkohol och inrätta små hem, var och en i sin egna lilla vrå. Snart uppstod små kolonier, miniatyrsamhällen med olika samhällsstrukturer, samtidigt som ingen direkt orkade göra anspråk på den yttersta ledarpositionen. De allra flesta fann sig också i att William - den ende som kunde styra färjan - la upp kursen och navigerade som han ville. Kort sagt såg de allra flesta på expeditionen som någon form av kryssning, där enda undantaget var att man själv fick laga sin mat. Och mat fanns det gott om. Samtliga resenärer hade varit smarta nog att ta med sig så mycket proviant de kunnat få tag på.
Mycket av vardagen på färjan kretsade också kring spelande, som sig ju bör på en färja. Nu fanns det inga enarmade banditer ombord, inte heller något black jack-bord eller kasino. Men tärningar och kortlekar fanns det, och man spelade om alkohol och cigaretter. Olof blev snabbt ökänd pokerhaj och många misstänkte att någon form av fusk låg bakom. I själva verket bidade Olof bara sin tid. Han visste att William och Bankel turades om att styra, - William hade någorlunda lyckats lära Bankel hur man gjorde, men Olof hade inte orkat lyssna på direktiv och blev snabbt bannlyst från kommandobryggan. Hans plan var nu att så snart tillfälle bjöds, smyga upp på styrdäck och ta över framför spakarna. Det var inte så att Olof var en elak, självisk typ, men han hade en förkärlek för att pilla med saker han inte kunde hantera. Således ville han väldigt gärna ta sig an att styra denna mäktiga farkost. Vilken känsla liksom!

Jonas, Olofs bäste vän, har dock en förkärlek för att bevittna jävelskap och oreda. Därför gick han gärna med på Olofs plan, som han fick presenterad för sig en kväll där på färjan.

"Nästa gång William står vid rodret, då springer du in i panik och säger 'Vi har fastnat i något!' och när William då följer med dig för att se vad du menar, då smyger jag in i kontrollrummet, låser dörren och vips! MYTERI!"

Jonas gjorde som Olof sagt och William knallade ut på däck. Snabbare än vinden slank Olof in och förklarade sig själv förste styrman och enväldig kapten.

När William såg vad som hade hänt sa han "Jaja. Då går väl jag och spelar black jack istället."
Det är nämligen så, att man snabbt lär sig hur man ska handskas med såna som Olof; man ska inte handskas med dem alls. Bara låta dem hållas. Då tröttnar de snabbare.

Och vi andra på färjan kunde till en början inte alls klaga på Olofs förmåga att styra färjan. Det verkade gå ungefär som innan. Vi gick inte på grund och vi blev inte sjösjuka. Färjan gled fram över vattnet, till synes så som den alltid gjort.

Olof, han drack kaffe i mängder medan han styrde. Han älskade sitt nya jobb och han var outtröttlig. Han höll sig inne på kommandobryggan för sig själv och tänkte "Det här är jag som gjord för. Bahamas nästa!"

Vi andra glömde bort Olof, som nu inte lämnat spakarna på flera dygn, men en kväll när jag, Simon, William, Bankel, Jocke och Camilla tog oss en nattapromenad på däck (vi hade frågat Peter om han ville följa med, men han låg på slaggen och hade bara mumlat nåt oförståeligt till svar) så såg vi nåt intressant på himlen.

"Ta mig tusan," säger jag, "om det inte är norrsken, det där."
"Jopp," svarar William, "det är just precis vad det är."
Vi alla vänder oss mot kommandobryggan.
"Börjar nog bli dags att berätta för Olof att det är färdiglekt."

Del 19.

2010-12-19T19:43:00.002+01:00

Det har redan hunnit mörkna igen när Jocke letar upp mig ute på däck. En iskall vind drar över sjön och det är hav till horisonten åt alla håll.
"Hördu, jag vet att det är svårt, det här med Magnus, men vad fan, vi ska vara glada att så många av oss överlevde. Det var ju rena slumpen!"
"Eller? Eller var det det? Slumpen, vad är det?"
"Jadu, säg det."
"Vet Björn om det här med Magnus? Han säger inte mycket, men han verkar inte så förstörd heller."
"Det enda han vet är att Magnus inte är med på färjan. Han vet inte vad jag sett."
"Vi måste berätta för honom. Han måste veta."
"Jag vet."

Vi har hittat Björn och sitter i ett avsides litet rökrum på färjans nedre däck. Det är svårt att få fram något, men till slut är det Björn som bryter tystnaden.
"Det handlar om min bror, eller hur?"
"Ja..."
"Vet ni något som inte jag vet?"

När Joakim berättat får Björn något i ögat, men han gnuggar snabbt bort det, reser sig och säger "Han är inte död. Jag ska hämta honom."
"Jag följer med dig!" säger jag.
"Nej, du stannar här. Det här är något jag måste göra själv."
"Eh... Okej?"
"Ja. Ja, så är det bara."

Björn lämnar mig och Joakim, och springer upp mot övre däck. Han är på väg mot Olofs helikopter. Jag och Joakim bestämmer att det är nog med sorgligheter för idag och kommer överens om att det nog är bäst att skjuta upp på bearbetning och annat psykologtrams ett tag. Istället visar Jocke mig sitt spritförråd och tillsammans skålar vi för, tja, strumpor, som är ett väldigt mysigt klädesplagg.

"Ey," säger Jocke, "vi ska inte springa upp på kommandobryggan och höra med William om vi får styra lite? Det vore lajbans!"
Sagt och gjort. Och sådär håller vi på. Tar livet med en klackspark där på färjan, medan en helikopter försvinner i horisonten.

Del 18.

2010-12-18T16:32:00.003+01:00

Peter sover fortfarande, men de andra på båten börjar vakna till. Jag går runt och hälsar på alla jag känner, men upptäcker snart att det saknas någon. Vart fan är Magnus?
Jag promenerar runt nere på däck och när jag träffar Joakim så frågar jag vart Magnus är nånstans.
"Han klarade det inte..." Joakim tittar allvarligt på mig.
"Vad fan menar du?"
"Alltså. Det sista jag såg var att han omringades av zombies. Det fanns inget vi kunde göra. Fan också... Jag ville inte säga nåt förut... Det är sjukt jobbigt att tänka på det. Men vad kunde man göra? Jag såg honom dö, Carl-Uno."

Jag får inte fram ett ord. Nej. Jag vägrar tro det. Jag vägrar tro det.
"Du såg honom inte alls dö! HAN LEVER!"
"Jag såg att han var omringad av de där vidriga varelserna. Vi sprang därifrån. Han klarade sig inte."
"DET VET DU INTE! DU VET INTE! VI MÅSTE VÄNDA!"
"Carl-Uno, det finns inget vi kan göra nu. Vi måste gå vidare. Tänk på vad vi pratade om förut, att det är nåt konstigt med allt det här... Mycket är osäkert i dessa tider, men vi kan inte vända..."

Jag säger ingenting. Vänder mig bara om och går därifrån. Jag vägrar tro att det är sant.

Del 17.

2010-12-17T12:39:00.002+01:00

"Jo, det är såhär..." säger jag, men vet inte alls hur jag ska fortsätta. Jag vet inte riktigt hur det är. Och jag vet defenitivt inte hur jag ska förklara det. "Alltså..." jag försöker formulera något vettigt, medan Joakim och Simon stirrar på mig som vore jag en dåre.
"Eh... Ni har sett Lost båda två, eller hur?"
"Ja?"
"Jo, ni vet. Hur konstigt allt är... Där på ön?"
"Ja?"
"Ja, jag har ju inte sett Lost så mycket. Jag vet inte om allt får sin förklaring i slutet, eller vad som händer."
"Nehe? Var det hemligheten? Att du inte vet hur Lost slutar? Ska vi berätta?"
"Nej. Alltså. Det är lite som Lost. Ja. Lite."
"Vad är?"
"Det här... Alltså. Simon. Du vet ju vad som sades när du och jag träffades i Vänersborg."
"Ja. Elleeeer?"
"Jamen precis. Alltså. Jocke. Allt det här. Du tycker inte det är lite konstigt att det flyter på såhär? Ibland känns det som om jag vet vad som ska hända..."
"Nej, jag vet vad som ska hända." avbryter Simon.
"Du måste tycka att det här låter som ett jidder bara, Jocke?"

Jocke tittar på mig, och så yttrar han de ord jag hört honom säga så många gånger förr, fast på fyllan: "Carl-Uno. Helt ärligt..." och han fortsätter: "Jag tror jag förstår."

Simon och jag tittar på Jocke.
"Ja. Det känns lite som om jag också vet vad som ska hända... Eller inte vad som ska hända kanske. Men exakt vad som har hänt... Som om jag läst det någonstans... Alltså, det som hänt er. Innan ni kom hit. Innan vi träffades."
"SÅ KÄNDE JAG OCKSÅ! Det var det jag menade!!!" utbrister Simon.
"Men alltså... Ja. Så kanske jag också känner lite. Men jag känner... Att jag vet lite vad som kommer hända. Alltså... Jag ser fragment av framtiden... Och det känns lite som om... Det som händer nu... Det vi säger precis just nu. Det händer... Nu. Det skapas nu. Och se... nu har det hänt, men det finns liksom kvar... Jag ser det liksom bakom mig..."
"Nu har du tappat oss..." säger Joakim, och Simon verkar hålla med.
"Ja alltså... Det känns lite som... Som om jag skapar det här på nåt sätt. Precis just nu..."
"Hur menar du? Att du drömmer?"
"Njae, inte riktigt drömmer kanske... Men det är ändå inne i min hjärna saker sker... Fast sen blir det luddigt, för... Ni vet också vad som sker lite... Det är som om... Som om det jag skapar kommer ut ur mig... Så att ni också blir medvetna om vad som händer..."
"Du menar att... Alltså... Vad menar du?"
"Jag vet inte... Tänk er... Tänk er att jag skriver en bok... Och så kan ni läsa... Fast ni upplever liksom det ni läser... Som om ni vore... Karaktärer i boken!"
"Du menar som Den oändliga historien?"
"Nej. Så menar jag inte... Inte att det är boken som bestämmer, eller berättelsen... Jag bestämmer... Fast ändå inte. Det är som om jag gjort mig själv till en karaktär... Det hela... Krockar i sig självt. Skapar en cirkel. En metastruktur... Eller... Nåt ditåt. Jag blir hemskt osäker av det här i varje fall. Existerar jag? Eller... Det är klart jag existerar... Men har... Har en annan jag skapat det här? Är jag en karaktär i någon form av bok? Eller film?"
"Inte film i varje fall." säger Joakim. "Film är mitt område av expertis, och jag måste belysa det faktum att i en film så är karaktärerna skådespelare. Skådespelare med medvetande... Visst, man kan spela sig själv, men man vet om att det är en film..."
"Sant... Men när man skriver en bok... Då är karaktärerna inte fysiska. Eller hur? De är textbaserade... Ändå kan man skriva att man har skinn, kött och ben. Jag kan nypa mig själv i armen här och nu, och jag kommer känna det. Om en karaktär nyper sig själv i armen, så kan denne känna det. Om författaren... vill att han ska känna det." Jag nyper mig själv. Det gör lite ont. Inte blir jag mer klok för det.

"Kanske vill skaparen att vi ska känna det här? Att du ska veta vad som händer? Eller vaddå? Det här blev väldigt filosofiskt?" säger Joakim, som nu verkar förstå.
"Jag har alltid sagt: Gräv inte. Det kan jag tycka är bäst. Lyckligt ovetandes LALALAL" säger Simon.
"Men... den här skaparen... Om det nu finns en sån... är han själv bara en karaktär? I en bok?"
"Tja. Vi pratar ju om honom nu som vore han en del i den här 'berättelsen'. Gör det honom overklig?"
"Jag vet inte... Men... Försök häng med nu: Om vi är karaktärer i en bok, då kan skaparen, författaren till denna bok göra som han vill med oss?"
"Sant."
"Men om skaparen själv nämns i boken... Gör inte det honom sårbar då? Kan inte vi komma åt honom genom att göra oss medvetna om honom? Kan vi inte på nåt sätt försöka hindra honom från att styra över oss... Från att göra vad han vill med oss?"
"Kanske. Jag vet inte. Men du tror alltså att det är du själv som är 'skaparen'?"
"Ja... En annan jag... Som skriver det här... Just nu... Fast se! Nu har det hänt. Nu händer det, och nu har det hänt!"
"Okej? Vart vill du komma?"
"Jag vet inte... Men om det är såhär, att vi är karaktärer... Tja, låt oss då verkligen hoppas att det är jag som skriver."
"Varför då?"
"Därför att när jag skriver brukar jag inte veta vad som ska hända härnäst. Ni förstår. Om det är jag som skriver, då finns det ingen struktur! Ingen mall som skaparen följer. Alltså kan vad som helst hända, det blir nästan slumpmässigt. Nästan... Nästan som om skaparen, alltså jag, är lika ovetandes som en läsare skulle vara på den här 'sidan'... om vad som kommer att ske härnäst."
"Jag tror jag förstår." säger Joakim.
"Jag vill inte veta." säger Simon.

Del 16.

2010-12-16T23:49:00.002+01:00

William lär Bankel och Olof hur man styr färjan, samtidigt som vi andra går ner i mässen.
"Hej Camilla!"
"..." Camilla bara stirrar. Hon tror inte sina ögon. Jag ger henne berättelsens största kram och berättar sedan hur vi lyckats ta oss hit. Joakim fyller i att William nu styr färjan mot fjärran stränder. Bahamas, närmare bestämt.
"Jag var orolig när det började gunga, men jag förstod inte att vi rörde på oss!" säger Camilla med eftertryck. Hon är glad att se oss, och hennes normala ranson kaffe kan lätt delas upp så att alla vi nykomlingar också får varsin kopp. Camilla får bara nöja sig med en lite mindre kopp för sig själv, än vad hon hade tänkt.

Efter en stund ber jag Jocke och Simon att följa med en bit bort. Jag har en stor hemlighet som vi måste diskutera.

Del 15.

2010-12-15T21:46:00.003+01:00

Vi glider in bredvid färjan och spanar upp mot den bengaliska elden.
"Jocke? JOCKE?" ropar jag. Inget svar.
"De är säkert inomhus. Det är iskallt här ute." säger William. "Vi får helt enkelt se efter."

Att ta sig upp på en färja är lättare sagt än gjort, men efter att ha cirkulerat ett halvt varv kring den hittar vi en liten stege. Vi förtöjer vid den och klättrar upp.

Jag spanar försiktigt över relingen, plötsligt osäker på om det verkligen är Jocke som huserar ombord. Men det är tomt på däck. Jag hoppar försiktigt ombord. Tätt efter kommer William.
"Vi borde försöka hitta ett hyttfönster att kika in genom, bara för att vara på den säkra sidan." viskar han. Jag håller med och vi smyger sakta över däck, men undviker noga att hamna i eldens sken. Trots att det inte är speciellt sent så är det kolmörkt ute. Speciellt eftersom Uddevallas alla lampor är släckta.
Vi ser att elden brinner i en provisorisk eldstad byggd på ett betongfundament. Smart

"Det här är precis som när man pallade äpplen när man var liten. Då smög man runt helt orolig." viskar jag.
"Höhö!" skrockar William. Ack så ljudligt. Så ljudligt att en strålkastare tänds. Vi står mitt i ljuset.
"Händerna i skyn!" dundrar en röst någonstans från kommandobryggan. Shit. Helvete också.
"Skjut inte! Vi kommer i fredligt syfte!" vädjar jag.
"Skjut och skjut. Jag har då inget skjutvapen." skrattar rösten, och nu hör jag vem rösten tillhör.
"TJENARE JOCKE!"
"Hallå din gamle snicksnackande sumprunkare!" hojtar Jocke hjärtligt och kilar ner för en liten trappa. Sedan omfamnar han först mig och sedan William, men blir därefter lite brydd och tillägger; "tja... Jag tyckte nog att det var läge för en kram. Jag är ju inte bög eller så."
"Apropå det. Har du Camilla här eller?"
"Självfallet. Hon är nere i mässen och gör iordning kaffe åt henne och mig. De andra sover."
"Vilka är de andra? Och varför sover dom? Klockan kan inte vara mer än 19?"
"Jo men de flesta har varit vakna i flera dygn, innan de till slut hamnade i säkerhet här på färjan."
"Vet du vad det är som orsakat det här? Varför är alla zombies? och du har fortfarande inte svarat på frågan. Vilka är de andra ombord?"
"Vi vet inte mer än att det verkade starta här på västkusten. Nyheterna hade extrainsatt sändning för ett par dagar sen, med anledning av vad som sker. Hela världen hade sina ögon på Sverige. Det var här det började. Sedan bröts förstås sändningarna... Men eftersom vi blivit varnade i tid kunde många av oss rädda sig."
"Hur många? Uddevalla är ju helt tomt?"
"Du förstår inte. De allra flesta är ombord på den här färjan."
"Hu-hur många?"
"Några tusen i varje fall."
"Våra vänner?"
"Alla är här. Alla lyckades komma undan. Tyvärr är... Våra föräldrar försvunna..."
"Jag vet var de är."
"Va? Hur då? Vart då?"
"De är på Bahamas."
"Whaat."
"Gräv inte."
"Eh?"
"Jag förklarar senare. Eller inte. Vi får se. Jag tror du är rätt man att prata med. Men nu går vi in!"
"Jag kan inte. Jag har vakten. Jag kände mig så pigg och uppspelt - jag älskar att det verkligen händer, det här! - så jag erbjöd mig att hålla vakt. Camilla sover aldrig, så hon hade inget emot att hålla mig sällskap."
"Jag förstår. Men jag vill in. Hälsa på de andra. Vill att de ska veta att jag och William är okej. Bankel, Simon och mina vänner från Linköping är också okej för övrigt!"
"Härligt att höra. Men som sagt, de flesta sover där inne..."
"Men... Peter borde jag ändå väcka? Han måste få veta att vi alla är okej?"
"Tja du. Lycka till med att väcka den tjåsen. Han sover så djupt att båten nästan slår i bottnen."
"Såklart. Jaja. Jag och William måste ändå tillbaks till hamnen och möta upp de andra."
"Okej."

Precis då ser hör vi dock en helikopter i fjärran. Den närmar sig färjan. Måste ha sett elden. Vi börjar alla vifta mot den för att de ska se att vi är här. Jocke skyndar upp på kommandobryggan och riktar strålkastaren mot helikoptern. Den närmar sig snabbt och landar utan vidare på en helikopterplatta längre bort på däck.

"Tjena boys. Är det här ni är alltså?" säger Olof när han närmar sig oss. Efter honom kommer Bankel och Jonas, Simon och en liten flicka.
"Skönt att ni hittade henne! Har allt gått bra?"
"Japp. Tack vare mig." säger Bankel. "Avlägg rapport."
"Jadu. Alla är här. På färjan. Enligt Jocke är det flera tusen ombord."
"Bra. Då föreslår jag att vi utan vidare dröjsmål beger oss härifrån."
"Vi kan inte... Det finns ingen som kan styra den här färjan. Tyvärr." säger Jocke.
"Jag kan!!!" säger Olof.
"Jag kan..." säger William.
"PAX." säger Olof.

Efter en kort omröstning har vi dock beslutat att William lämpar sig aningen bättre som kapten än Olof. Williams meriter väger tyngre. Skepparexamen och grejor. Olof, han har spelat TV-spel. Det framgick dock inte särskilt tydligt exakt vilket TV-spel han spelat som gått ut på att man ska manövrera en färja modell större.

William beordrar oss att släppa förtöjningarna på färjan. Han springer upp på kommandobryggan och får förvånansvärt snabbt fart på motorerna. Som vore det en optimistjolle navigerar han sedan ut i byfjården, mot Uddevallabron och sedan vidare.

del 14.

2010-12-14T20:31:00.002+01:00

Vi står hjälplösa på Tureborgsbron. Vi är omringade av levande döda och enda utvägen tycks vara att hoppa. Men helvete vad jag inte känner för att bada. Inte i Bäveån. Inte mitt i vintern. Jag koncentrerar mig så hårt jag bara kan. Det måste finnas en annan lösning.

Då hör vi ett frenetiskt fläktande från himlen. Vi tittar upp. En helikopter uppenbarar sig och sänker sig över Tureborgsbron.
"Tjena grabbar. Står ni här och hänger?" ropar Olof.
"Tjena! Ja, kan inte du vara en hyvens och plocka upp oss?"
"Jorå. Jonas, sänk ner repet."
"Jonas...?"

Ett rep hivas ut från helikoptern och vi rycker alla tag i det.
"Håll i hårt nu."

Helikoptern lyfter och vi med den. Bort från de långsamma rovdjuren. Olof flyger upp längsmed ett berg på sidan av bron. Där sätter han ner oss, och landar sedan helikoptern så att vi skall kunna hoppa ombord.

"Tjena!" säger Jonas.
"Jonas... Du... Du är ingen zombie längre?"
"Nejfan. Olof kom på lösningen. Vatten och LSD. Det är en drog som nollställer de infekterade delarna av hjärnan och när man nyktrar till igen så startas systemet om på nytt, så att säga."
"Smart."
"Awesome." säger Simon. Han ser ut att önska att han vore en zombie som behövde botas.
"Vi måste sprida budskapet över världen. Berätta att knark återställer alla."

Olof styr helikoptern mot Uddevallas hamn. Han släpper av mig och William och styr sedan vidare mot skogslyckanhållet. Simon och Bankel tänker fortfarande leta efter Simons flickvän.
Även fast Bankel mumlat nåt om att flickvänner är en högst onödig krydda i vardagen. Man vet aldrig när den kryddan är för stark, för söt, för sur eller för salt. Det blir lätt för mycket.

"Sådärja. Hur får vi tag i Joakim nurå?" säger William.
"Tja... Jag vet inte riktigt. Men om det kommer zombies är det bäst att vi befinner oss på en båt. Vi snor den här träbåten till att börja med."

Vi gör loss förtöjningarna på en gammal träsnipa och skjuter ut den från kajkanten. William får igång inombordaren och sakta puttrar vi längs Bäveåns hamnutlopp. Då och då ser vi zombies längs med stränderna på båda sidor, de följer oss, men halkar snabbt efter. De verkar bara bli långsammare och långsammare. Kanske är det näringsbrist.

"JOCKE?" ropar jag med jämna mellanrum, men det är inte fören vi når havet som jag får syn på elden. En stor bengalisk eld som lyser upp fjården och avslöjar att det finns människor nånstans där borta. Vi styr kosan mot elden, som ser ut att brinna vid stranden halvvägs bort mot Uddevallabron. När vi kommer närmare upptäcker vi att elden brinner ombord på en väldig färja. En vit-grön färja med stora bokstäver på sidan.

WALLENIUS WILHELMSEN

Det är vad det står på färjan.
"Ser du William? Färjan har samma namn som du!"
"Ja. Du har sagt det förr, när vi varit på skeppsviken och sett färjan på andra sidan sundet."

Så genialt. Jag är redan nu säker på vem det är som tänt elden.

Del 13.

2010-12-13T21:36:00.002+01:00

"Jag ska hitta min flickvän." säger Simon.
"Vem som än ska försöka ta sig från Tureborg behöver mig för att lyckas." säger Bankel.
"Jag vill se om Jocke faktiskt är i hamnen." säger jag.
"Är det bara du i hela vår umgängeskrets som kallar honom Jocke?" säger ingen.
"William. Om det visar sig att Jocke har en båt redo, då behöver vi en kapten."
"Tja. Jag börjar ändå tröttna på kylan." säger William.
"Låtom oss skrida till verket." säger Bankel. "Jag följer med Simon. Han behöver en karl om han ska ut på självmordsuppdrag i Uddevallas övre regioner."
"Bra. Sedan möts vi säg, kl 20.00. i Uddevallas hamn. Vid muséeparken. Har alla fungerande klockor?"
"Min fungerar utmärkt." säger Simon och pekar på ett litet sovjetiskt praktexempel på hur kommunismen står och faller med detaljerna. Visarna står still, men det är nog bara bra när man jobbar 18-timmarspass. Man vill liksom inte bli påmind.
"Jag har en klocka." säger Bankel.
"Jag med." säger jag.

Bankel leder ut oss alla i hissen. Dock tar vi på oss våra byxor först. Det är kallt ute. Bankel rynkar på ögonbrynen, men säger inget. Han förblir byxlös.

"Jag har blandat till en härlig sprängladdning av tandkräm, olivolja och gäst." säger Bankel. "När jag kastat ut den inväntar vi smällen och sedan springer vi. Okej?"

Han gör som han sagt och sedan, BOM. Vi rusar ut ur lägenheten och ner mot en liten stig som leder från baksidan av byggnaden och vidare mot stan. Bankel instruerar oss hela tiden om när vi ska stanna upp och när vi ska röra oss. Han kikar kring varje krök och siktar mot varje buske.
Simon och William tröttnar snabbt på tramset och börjar istället gå i rask promenadtakt, diskuterandes för-och nackdelar med färdig bearnaisesås på påse. Vissa föredrar pulver. William berättar om sina experiment med att tillaga den perfekta såsen från scratch. Jag håller mig nära Bankel. Jag har aldrig varit något stort fan av matlagning och relaterade ämnen.

Innan vi vet ordet av är vi på Tureborgsbron. Bankel informerar intresserade av att broar kan vara ytterst luriga i gerillakrig. Simon börjar nynna på en RATM-låt och William deklarerar sitt eviga krig mot snö och kyla. Han vill snabba på stegen.
"Ju fortare man kommer fram, desto kortare tid befann man sig utomhus." säger han och knatar på över bron. Då ser vi att det närmar sig folk från andra sidan. Problemet är bara att folket inte är vanligt folk, utan dött sådant. Vi vänder oss om och ser att det även närmar sig zombies från den sidan bron. Jobbigt läge. Bankel dividerar med sig själv och kommer fram till att hans vapen inte kommer kunna hålla undan alla dessa fiender.
"Vi ligger risigt till, grabbar."

Del 12.

2010-12-12T22:02:00.004+01:00

"Ska vi stanna på Shell för en kaffe? Jag har inte druckit kaffe alls idag."
"Nej, Simon Shell, det ska vi inte. Förresten har du visst druckit kaffe idag."
"Ett par koppar bara ju."

William och Bankel bor högst upp i det högsta hyreshuset i hela Uddevalla. Därför vore det rimligt att de höll sin barrikad där. Vi svänger in på Tureborgsvägen och allt är kusligt stilla. Inte en själ ute.
"Skönt att här är som vanligt." säger Simon och gasar på sista biten upp för backen.

Vi står parkerade på baksidan utanför den väldiga byggnaden. Funderar på om det är bäst att rusa in, eller kanske bättre att tuta och hoppas på att de ska höra oss och komma ut på balkongen. Eftersom vi inte har någon nyckel kommer vi fram till att det är bäst att tuta. Vi vet dock att det kan finnas fler som hör. Fler, som inte borde höra.

Simon bankar melodin "Kvart över elva - halv tolv" på ratten, och sedan väntar vi. Sneglar upp mot balkongen på översta våningen.
Ingen reaktion.
Simon bankar in glassbilens klassiska signatur och sedan tittar vi upp igen.
Då hör vi ett öronbedövande Ratatat. Ut på William och Bankels balkong marscherar Bankel. Han har militärställ, någon form av skjutvapen och han ser högst allvarlig ut.
"Sluta för bövulen med att röja vår possition! Det Är En Order!" Skriker han ner mot oss. Jag gör mig redo att hoppa ut ur bilen och svara honom, men då ser jag att vi inte längre är ensamma. Ut ur skogen kommer ett myller av zombies. De omringar bilen och närmar sig hotfullt.
"Faaaan. Gasa!" säger jag och vänder mig mot Simon.
"Är du säker på att det där är levande döda då? Jag tycker de liknar vanliga Uddevallabor jag."
"Kör, för fan Simon."

Men det behövs inte. RATATAT hörs återigen och vi ser hur en tio, tjuge varelser faller ihop runt bilen. Samtliga har de blivit träffade i huvudet. Det är Bankel som öppnat eld.

"Kom in!" skriker han och slänger ner nyckeln till oss.
Vi kastar oss ur bilen och springer mot nyckeln. Jag får tag i den och sedan rusar vi mot dörren. Runt oss ser vi hur zombiesarna faller, en efter en, till ljudet av Ratatat. Dörren ligger dock på sidan av huset. Utom räckhåll för Bankels bössa. Vi måste få upp den snabbt.
Jag trycker den lilla plastbrickan mot mottagaren på dörren. Inget händer. Vilken idiot jag är. Det finns ju ingen el.
Jag fepplar in nyckeln i låset och vrider om. Dörren går upp.
"Fort in! SIMON!" jag vänder mig mot honom och ser att han blivit attackerad av en zombie. Han gör inte mycket motstånd heller, den gamle pacifisten. Jag hör hur han mumlar nåt om "MoFuu" eller nåt i den stilen. Sen blir han biten.
Jag sliter tag i honom och drar in honom. Jag skjuter igen dörren och vänder mig mot Simon.
"Kommer du bli en zombie nu?"
"Njae, inte mer än vanligt. Har druckit en del idag."
"Bra."

Vi tar trapporna upp till översta våningen, där väntar Bankel vid dörren.
"Kom in." säger han barskt. "Det var mycket naivt och korkat, det ni just gjorde."
"Extrema situationer kräver extrema åtgärder." säger jag och kikar in i lägenheten. Det doftar gott från köket.
"William kokar soppa." säger Bankel och bjuder in oss i hallen. Först nu ser vi att Bankel inte har några byxor på sig. Bara en militärjacka och en basker.
"Varför har du inga byxor på?"
"Det är den nya världsordningen. Är det upp till oss att återbefolka världen vill jag inte att vi begår samma misstag som våra förfäder. Aldrig mera byxor."
"Aha." säger jag och drar av mig mina brallor. Simons är redan av. Han håller nån form av rekord i att få av sig byxorna fort.

I köket står mycket riktigt William och kokar soppa. Även han är byxlös.
"Är ni ensamma? Vart är de andra?"
"Vi vet inte. Jag var på räddningsuppdrag igår, för att hämta hit Peter, Jocke, Camilla och tja, alla jag kunde hitta. Men, dessvärre. Ingen var hemma. Peters lägenhet såg dessutom ut som kriget. Kanske har han blivit attackerad, kanske har han bara inte städat."
"Det kan vara svårt att avgöra."

William bjuder på soppa, kramar om mig och Simon och säger nåt i stil med "Det här var oväntat."
Sedan reflekterar han inte mer över vår närvaro utan sätter igång TV-spelet.
"Men... Har ni el? Hur kan du ha igång både TV-spel och spis?" undrar jag.
"Bankel har fixat en generator. Du tror väl inte vi tänker sitta här utan marre karre hela zombievintern?"
"Nej. Nej det är klart."
"UPPSTÄLLNING." vrålar Bankel. "HANDTVÄTT. VERKSTÄLL."
"Jag börjar bli verkligt trött på det där..." suckar William, men lunkar ändå iväg mot badrummet.
Sedan spisar vi en smarrig duvsoppa. Fångad av Bankel, tillredd av William. Efter det spelar vi TV-spel. Men jag kan inte koncentrera mig. Jag förlorar hela tiden. Det är INTE för att jag är dålig, utan för att jag är orolig för mina andra vänner. Jag lovar.

"Vi måste hitta dem." säger jag till slut.
"Hur då?" säger Bankel. "Vi har ingen aning om vart de är någonstans och det vimmlar av 'såna där' i stan."
"Å andra sidan är stan inte särskilt stor." säger Simon. "Själv tänker jag leta upp min flickvän."
"Det här kommer låta konstigt grabbar..." säger jag, "men för en tid sedan, när jag flyttade till Linköping, då bestämde jag och Joakim en mötesplats för oss alla, ifall zombie-epidemin skulle komma."
"Visste ni att den skulle komma?" William tittar misstroget på mig.
"Tja, man har ju alltid vetat att, bara inte när."
"Såklart. Vart skulle ni mötas då?" säger Bankel.
"I hamnen. Vi tänkte kapa en båt. Men det är bara jag och Jocke som snackat om det här... Om inte han organiserat något, då vet jag faktiskt inte hur vi ska göra för att hitta de andra..."
"Och varelserna vet att vi är här." säger Bankel. "Det blir ingen lätt auktion, att under belägring bryta sig ut."

Del 11.

2010-12-11T18:17:00.002+01:00

"Vänta lite nu... Jag har gått runt med känslan av att jag styr det här... Du har uppenbarligen gått i liknande tankar? Och nu handlar det plötsligt om en högre makt?"
"Det är invecklat."
"Är det verkligen det då? Jag tror inte det. Alltså det här med zombie-invasionen. Jag har sett en del zombie-rullar i mitt liv. De har alla förutspått det här ganska bra, tycker du inte?"
"Mjo... More or less."
"Och det här med känslan av att vi drömmer? Är det inte lite Matrix över det hela? Eller den där nya skitrullen för den delen... Inception? Eller varför inte Inland Empire? Alla Lynchs alster egentligen?"
"Vart vill du komma?"
"Jag vet inte, men det här känns som en stor parodi..."
"Du gräver för mycket. Jag sa till dig att inte gräva. Ifall de eller den som som styr det här inser att vi är något på spåren. Tja, då vet jag inte alls vad som kan hända faktiskt. Men säkerligen något mindre trevligt."
"Du har rätt. Vi sticker. Jag vet en kille som kan allt om sånt här. Jag var faktiskt på väg för att träffa honom. Honom, och alla andra mina vänner i Uddevalla."
"Vem menar du?"
"Låt oss bara säga att han kan en hel del om genrer."

Simon slänger ner det allra nödvändigaste i en gubbpåse av tyg - alkohol, kamera, ett extra linne, en extra gubbpåse i tyg, en antik tändare i marmor. Sedan smyger vi ut ur huset. Det är ett tyst och stilla villaområde han bor i, Simon. Perfekt för zombies att lurka runt i.
Vi går in i garaget för att låna familjen Kjells familjebil. De skulle säkert inte ha nåt emot att vi lånar den, om de ändå är i säkerhet på Bahamas.
Simon startar bilen och jag öppnar garageporten. Det borde jag inte gjort. Utanför står det hundratals zombies.

"Hur kom de hit så fort?!"
"Vi skyndade oss inte direkt, eller hur?"
"Starta bilen! Vi måste dra!"
"Jaja."

Simon vrider om nyckeln och bilen börjar kurra. Han trycker gasen i botten och sätter av ut i zombiehopen. Det är halt och oskottat och bilen börjar slira, den snurrar runt, runt och utanför flyger zombiesarna som träffas runt som vantar i luften. Sedan får Simon kontroll över fordonet och gasar ut på vägen.
"Det där hade du inte kunnat göra om på tusen år." säger jag och slår på bilstereon. Kapten Kosmos ljuder ur högtalarna på full volym samtidigt som vi styr kosan mot Uddevalla.

Del 10.

2010-12-09T01:47:00.004+01:00

"Olof... Minns du när du trodde att detta var en dröm? När du försökte flyga men föll och tappade andan?"
"Jepp." säger Olof, nätt och jämnt hörbart för surret och bruset från helikoptern vi sitter i.
"Minns du ifall jag försökte flyga?"
"Det gjorde du inte."
"Tänkte väl det..."

Flygresan till Vänersborg går snabbt. Olof navigerar som en kung och landar mitt i centrum. Han släpper av mig. Jag har bestämt mig för att gå till fots. Jag dedikerar helikoptern till Olof. Jag ska trots allt ut mot kusten. Olof behöver kunna flyga. Jag kommer att vilja ha en båt.

"Lycka till med att hitta ett botemedel för Jonas. Något säger mig att vi kommer ses igen, i Bahamas."
Olof vet det jag vet. Eller, jag vet det Olof vet. Olof säger det jag vet att han ska säga. Olof lyfter och flyger iväg. Precis som jag vet att han ska göra. Men jag förhåller mig skeptisk till det hela. Tänker inte gräva i något. Istället styr jag kosan mot ett gult hus i en av Vänersborgs förorter. Det finns zombies i Vänersborg också, men jag undviker dem genom att springa lite då och då. De är ganska lätta att skaka av sig, de där dönickarna.

Jag hittar till det gula huset. Jag går in.

"Hej på dig Simon."
"Hej på dig. Du tog din lilla tid."
"Var jag väntad?"
"Jag vet vad som kommer hända."
"Nej. Jag vet vad som kommer hända..?"
"Nej. Jag vet vad som kommer hända. Och du, skicka en flarra till åt mitt håll äru snäll."

Något är suddigt. Det hela är mycket suggestivt. Det hela är mycket... Utsmetat.

"Är du full?"
"Varför inte? Världen brinner. Alla har blivit zombies utom jag. Tänk, jag har till och med låtit dem bita mig. Jag ser meningslöshetens stora glada ansikte i himlen."
"Du... Lät dem bita dig?"
"Men vad fick jag för det? Alla har hakat på den här nya trenden, men jag står utanför. Och tittar på. Hit med en flarra till."

Jag dividerar lite med mig själv. Okej. Min intention är att inte gräva i något. Det som händer... Det är mycket konstigt. Suspekt. Surrealistiskt. Konversationen jag har är osammanhängande, men ändå glasklar. Jag vet, men ändå inte.

"Jag har stött på en teori om att det är alkoholen..."
"TYST." vi kan inte diskutera det här. Vi kan inte dra i några lösa trådar. Sch. Jag antar att du är på väg för att rädda din familj? Våra vänner i Uddevalla?"
"Ja precis."
"Ring dem."
"Det går inte, det finns ingen täckning."
"Jo. Här finns. Nu finns. Kolla din telefon."

Jag sätter på min telefon och ser till min förvåning att det finns full täckning.
"Full täckning alltså... Jag trodde inte ens det fanns full täckning i Vänersborg under normala omständigheter? Så litet som här är?"
"Det här är inte normala omständigheter. Det vet både du och jag. Fast ändå inte. Visst har du inte reagerat speciellt starkt på det som händer? Inte jag heller."
"Jag har försökt."

Jag knappar in mitt hemnummer och sätter luren till örat. Simon tittar misstroget på mig.
"Hördu. Är det där verkligen nödvändigt?"
"Jag måste ringa och kolla så min familj är okej! Och tala om för dem att jag är okej."
"Måste du? Verkligen?"
"..."
"Du förstår. Du kan bara föreställa dig dem. Framför dig. Gör det."

Jag förstår först inte vad han menar, men han har redan satt en tanke i huvudet på mig. Tanken på min familj. I fint förvar på Bahamas. De är nöjda och glada och vet att jag också mår bra.

"Vad... Hur?"
"Ja, du vet ju. Du vet och jag vet. Fast ändå inte. Försök inte gräva i det här nu."
"Men? Var det dem? På riktigt?"
"Självfallet. Och min familj. De bor i en bungalow där på stranden någonstans. De har nog just fått igång grillen."
"Varför... Varför är vi här?"
"Gräv inte. Det jag kan säga är det här: Minns du teorin om 'Grabbarna på kontoret?'"
"Ja? Religionen vi skulle starta, som gick ut på att det i himlen fanns ett stort kontor, där ett gäng grabbar bland annat ägnade sig åt att dela ut karma till oss stackare på jorden."
"Exakt. Jag börjar tro att det bedrivs en kampanj där uppe. Eller att det här på något sätt inte är verklighet. En sak ska du dock ha klart för dig: De har oss. "

Del 9.

2010-12-09T00:57:00.002+01:00

"Jag vet inte vad jag är mest rädd för; att hamna i klorna på de otaliga levande döda som just nu är ute efter mig, eller att sätta mig i en sån där med dig framför spakarna..." jag tittar misstroget på en liten helikopter och en lika liten, glad och lekfull Olof som ser ut som ett barn på julafton.
"Tja, du får bestämma dig snabbt. Ser du det som rör sig borta på flygfältet? Det är inte rådjur eller kommunalarbetare... Eller tja, före detta kommunalare kanske. När jag tänker efter."

Jag tar mod till mig och hoppar in i helikoptern. I flygmaskinen bredvid vår sitter tre flickor som på något outgrundligt sätt redan fått igång sina propellrar.
"Jag visste inte att Higgan kunde flyga helikopter?"
"Tja, det kan hon väl inte. Egentligen. Kvinnor vettu. De tar sig alltid an saker de inte kan förstå. Och på nåt sätt får de ändå sin vilja igenom."
"Olof, du är en mycket charmant ung man."
"Men jag skojar ju. Du förstår. Helikopter, det kan vem som helst flyga om man har zombies efter sig."
"Jaja. Detta blir det sista vi ser av Pumorna, på en lång, lång tid..." det är sorgligt, men sant. De har redan bestämt sig för att dra mot Stockholm. Alla ska de leta upp sina nära och kära. Precis som jag och Olof. Olof, som inte riktigt fått pli på det här med hur man startar en helikopter än. Tjejernas maskin har redan börjat lyfta.

"Det var då helvete då, vad det här ska vara pilligt." Olof trycker på några knappar på måfå. Han ser något brydd ut. För första gången sen epidemin bröt ut, tror jag.
Då kommer någon springandes mot oss.

"Vänta! VÄNTA!"
"Se på fan, om det inte är vår vän David. Som kommer farandes. Och vad har han med sig? En kundvagn... Med... Jonas i?" Jag tittar bestört på spektaklet. Vad i hela friden pågår? Eller, friden, den finns ingen kvar här. Vad i hela kaoset pågår?

"Grabbar. Tur att ni tänkte som mig och Angelica. Vi har fått tag på ett snyggt litet tvåmannaplan här borta. Vi tänkte flyga hem. Rädda de som räddas kan. Men vi har ett problem."
"Jag ser det..." säger jag och tittar på Jonas där i vagnen. Han är bunden. Och han dreglar.
"Ja. Jo. Jonas har ju gått och fått sjukan vettu."
"Eh... Jaha?" ...är allt jag kan få fram. Olof säger ingenting.
"Ni får ta med honom."
"David. Det här är sorgligt, men, Jonas är en zombie nu. Han är borta."
"Vi ska hitta ett botemedel för det här." avbryter Olof. Han är med ens dödsallvarlig. "Lyft in honom i helikopetern. Jonas ska bli frisk."

"David... Vi sticker mot västkusten nu. Om ni lyckas ta er levande ur det här, så borde vi ha nåt ställe att mötas upp på. Du vet. En plats där vi alla är i säkerhet."
"Ja, eller hur. Vad sägs om nåt varmt ställe? Las Vegas?"
"David. Du kommer inte kunna spela nu. Pumorna sa till oss att de skulle till Bahamas när situationen tillät."
"Bahamas it is."

Olof och David lyfter in den dreglande, före detta Jonas i vår helikopter. Olof sätter sig åter bakom spakarna och den här gången får han igång motorn på nolltid. Tur det. Varelserna är bara några hundra meter bort.

David vinkar adjö och springer bort mot ett litet flygplan som redan har en passagerare i sig. Jag hinner se att det är en flicka med brunt hår. Så skönt. Så skönt att just dessa personer klarat sig.

Olof lyfter. Jag sneglar bak mot Jonas. Den levande döingen som dreglar där bak i helikoptern.

Sedan styr vi kosan mot Vänersborg. Jag tänker att det här ändå är himla sjukt. Zombie-epidemi. Kan man tänka sig. Nej. Man kan inte tänka sig. Det är för stort för att greppa om. Jag har nog inte fattat. De senaste två dagarna har varit så sjuka att jag bara hängt med. Observerat och låtit ödet bestämma.
Jag tror, att det är just därför som allt gått som det gått. Mina vänner lever fortfarande. Just därför att jag inte tillåtit mig själv att greppa kring det som sker. Det hela har varit som en dröm. En verklig, overklig dröm. Filosofen i mig slår fast, att bara jag fortsätter förhålla mig skeptiskt till allt det här, så kommer allt gå bra. Jag styr det här. Olof kan flyga helikopter. David och pumorna dyker upp på oväntade ställen. Perfekt timing. Jag undrar om inte solipsisterna runt om i världen hade hållit med mig på den här punkten, om de nu kunnat hålla med mig, och inte bara sig själva... Eller. Jag vet inte. Jag håller med i varje fall. Jag tror det är sunt, friskt och hälsosamt, att bli lite knäpp, virrig och galen i såna här situationer.

Jag styr det här.

Del 8.

2010-12-08T13:04:00.002+01:00

Olof gasar på, men vad hjälper det? Han hinner ramma en tie, tjuge zombies innan bilen fastnar bland alla krälande kroppar. Varelserna står tätt intill bilen. Fingrar på rutorna, åmar sig upp på motorhuven, stirrar på oss med tomma blickar.
"Såhär borde vi inte gjort." säger Olof.
"Nej. Nej det skulle vi ju inte." instämmer jag.

Där sitter vi i en bil totalt omringade av rovdjur som vill äta upp oss. Eller ännu värre. Förvandla oss till sin egen sort.

"Lite som ett safari, det här." tycker Olof. Jag tycker inte att det är tid för skämt nu. Tyvärr brukar Olof nästan aldrig hålla med mig, när jag tycker så.
"Vad fan ska vi göra?"
"Tja, det blir väl till att ta sig en virre." säger Olof och halar upp nåt från innerfickan på jackan.
En oöppnad gås. Mycket innovativt.
Olof korkar flaskan och tar sig en slurk. Sedan passar han flaskan till mig. Jag tar den och stirrar på den.

Kanske om...

"Olof... Vad fick du mer med dig från HG?"
"Jadu, jag har gott om färdkost här." han langar fram två flaskor till. Den ena ser fasligt stark ut.
"Det starkaste HG har att erbjuda! Vill du ha en slurk?"
"Ge mig flaskan!" säger jag, samtidigt som jag tar av mig min halsduk.

Jag river loss en trasa från min fina sjal, tänker att jag kan skaffa en ny nu när affärerna börjat rea ut sina varor till priset av ingenting alls. Jag skruvar av korken på flaskan och stänker lite sprit på trasan.
"MISSBRUKARE!" skriker Olof, som nog ändå förstått vad jag har i görningen.

Jag trycker ner ena änden av trasan i flaskhalsen. Sedan ber jag Olof om en tändare.
"Var beredd på att springa. Hoppa över till min sida av bilen."
Olof gör som jag sagt. Sedan vevar jag ner rutan en liten bit. Genast är det händer där som försöker sträcka sig in. Jag tänder på trasan och petar ut den genom rutan. Sedan vevar jag snabbt upp. Några främmande fingrar råkar komma i kläm, men vad gör väl det.

"Håll för öronen." säger jag. Sedan. BOM.
Ett eldhav sprider sig kring bilen och jag känner, även innanför dörrarna, att det blir varmt. Rutorna spricker lite. Men smällen är ändå inte jättestor. Tillräckligt för att en yta om fem meter runt bilens ena sida ska bli tom dock. Zombierna närmast smällen har ramlat bakåt och startat en kedjereaktion, så att varelserna runt omkring nu faller som dominobrickor. Snabbt öppnar jag dörren och kastar mig ut. Efter kommer Olof.
"SPRING!" skriker jag, och kommer åter igen på mig själv med att påpeka det uppenbara.
Vi rusar åt det håll vi kom ifrån. Där är det minst zombies. Vi kutar på, men märker mer och mer att vi är omringade.
"Fort! Mot bilarna!" skriker Olof. Jag följer honom. Väl framme vid den stora Landrovern vi försökte starta förut, kastar vi oss in och stänger dörrarna.

"Jaha. Nu då? Ska du förstöra mer sprit för mig?" säger Olof och tittar besviket på mig.
"Försök starta bilen igen." säger jag, samtidigt som jag letar runt bland handskfack och skrymslen efter något användbart. Vad som helst. Jag hittar inget.

"Du. Det här är en Landrover. Hämta geväret i bagaget." säger Olof.
"Vilket gevär?" säger jag oförstående.
"Det här är en Landrover. Alla som kör Landrover har ett gevär i bagaget. Det vet du väl. Att jag inte tänkte på det innan..."
"Helvete Lars-Olof." ...Men naturligtvis har han rätt. Alla som kör Landrover har ett gevär i bagaget. Jag ringlar mig över sätena bak mot bagageutrymmet. Jag lyfter på höljet bakom de bakre passagerarsätena och hittar mycket riktigt en präktig shotgun.

"DU FÅR ALLTID SHOTGUN NÄR VI SKA ÅKA BIL!" skriker Olof kränkt.
"HELVETE LARS-OLOF!" replikerar jag, samtidigt som jag letar efter ammunition. I en liten grön låda hittar jag vad jag söker och jag försöker öppna geväret för att kunna ladda. Det är lättare sagt än gjort.

Då händer något utanför bilen. Våra förföljare vänder plötsligt på sig. Några börjar morra och yla. Vad fan händer?
Så ser vi hur varelserna börjar falla ihop en tjugo meter bort. En efter en. Vad i hela?

"DÖ! DÖ DÅ ERA VIDRIGA MONSTER" hörs en röst bland bilvraken. Det är en kvinnas röst. Vad fan?

Jag lyckas få upp geväret och trycker i två patroner. Sedan försöker jag veva ner ena rutan på bilen, men upptäcker att fönstret har elhissar. Fan också. Jag tvekar en sekund, sedan öppnar jag dörren, riktar pipan mot den närmsta varelsen och trycker av. PANG. Jag flyger bakåt i bilen och slår bakhuvudet i rutan på andra sidan. Bilen fylls av rök. Jag får panik och tänker att jag måste stänga dörren igen, innan angriparna kommer in. Men när jag böjer mig fram för att få tag i den öppna dörren ser jag att skottet har tagit ganska bra. Fyra i en smäll, närmare bestämt.
Jag hoppar ur bilen och tar spjärn med ena foten mot bilens sida, sedan trycker jag av igen. Rakt in i högen. PANG. Det gör ont i mina axlar när rekylen slungar mig bakåt in i sidan på bilen. Jag trycker ner gevärspipan i marken, bänder upp geväret och trycker i två nya laddningar. Sedan riktar jag geväret framåt igen och trycker av. PANG. Det bildas en ring av sårade zombies runt mig. De som träffats i huvudet har dött. Igen. De andra kravlar omkring. Inte fan visste jag att ett shotgun var såhär kraftfullt.

Jag blickar bortåt, varifrån kvinnorösten hade kommit. Det jag ser, det är... Det är fantastiskt.
Där står de ju. Pumorna!

Higgan, Vonkan och Blomman, alla utrustade med baseball-trän och långa knivar.
"Tjena Uno! Vi tänkte att ni behövde hjälp."
"Vad fan? Hur hittade ni oss?"
"Vi följde spåren, från din lägenhet, till HG, där räknade vi ut resten och följde era spår bort mot motorvägen."
"Man kan alltid räkna med oss pumor, serrö." säger Vonken och drämmer sitt slagträ i huvudet på en zombie som fortfarande står upp.
"Kom, följ oss." säger Higgan och vänder på klacken.

Vi småjoggar tillbaks mot Linköping och jag hinner fråga Blomman vart vi är på väg.
"Mot flygplatsen förstås. Ska man ta sig nånstans i det här kaoset så är nog det bästa sättet helikopter."
"Kan någon av oss flyga helikopter?" undrar jag.
"Jag kan!" hojtar Olof.
"VA?" undrar jag.
"Ja, alltså, jag är grym på TV-spel. Hur stor skillnad kan det vara?"

Del 7.

2010-12-07T00:00:00.000+01:00

Solen skiner, snön gnistrar och Olof gnolar. Han lagar frukost över en öppen eld han startat i vasken; pan-pizza och kaffe. Utbudet på HG är något begränsat.
Att han aldrig blir bakfull, den där Olof, tänker jag och önskar att jag kunde kolla aftonbladet. Jag testar att logga in via min telefon, men det fungerar inte. Jag stänger av den för att spara batteri.

"Du, vi kommer inte kunna stanna här för evigt. Stekt Billys är inte min grej." säger Olof och tittar på sin brända lilla pizza.

Jag tar mig en kopp kaffe och kisar ut genom fönstret. Det står säkert 400 varelser där utanför. Alldeles stilla. Några ligger ner förresten. De ser ut som statyer allihopa. Stirrandes upp mot mig.
Jag funderar en liten stund.

"Du Olof. Dedär sakerna ute på gården, de borde vara kraftigt nedkylda nu. Det har varit en sjukt kall natt. Jag kunde knappt sova."
"Det var för att du drack för lite. Alkohol hjälper mot många saker: Kyla, zombie-attacker och ensamhet. Jag sov som en kung."
"Om vi skulle ta och försöka oss på en utrymning? Du vet, hoppa från ett fönster och springa utav bara satan? De är inte så snabba, de där..."
"Bra idé, men vart ska vi ta vägen?"
"Vi springer mot motorvägen. Om folk lever är de på väg härifrån. Vi kan få lift."

HG är stort. Fönstren sitter högt upp, men det är djup snö nedanför. Man kan hoppa. Det gäller bara att hitta ett fönster det inte står några zombies nedanför. Olof har sparkat loss ett stolsben från en av stolarna i trappen. Han håller träpinnen som ett slagträ. Jag gör likadant. Sedan går vi ett varv inne i lokalerna och tittar ut genom alla fönster.

"Det verkar som om vi kommer få slåss lite, när vi hoppat." säger jag och kikar ut genom det fönster som verkar mest lovande. Det står i varje fall en 14 zombies i närheten utanför. De står helt stilla och tittar upp mot oss.

Försiktigt öppnar jag fönstret. Jag vill inte att de ska upptäcka vad vi håller på med. Sedan går allt jättefort. Jag hivar ut min ryggsäck och kastar mig ut. Tätt efter kommer Olof. Det gör ont att landa, trots den djupa snön, men adrenalinet i oss gör att vi inte bryr oss. Vi börjar springa.

"Stanna!" skriker Olof.
"ALDRIG!" skriker jag.
"Haha! STANNA!"
Jag stannar.

"De har frusit sönder! De kan inte röra sig! Titta!"

Jag ser hur varelserna ruckar på sig, men faller så snart de försöker flytta sig. Jag trodde aldrig jag skulle uppskatta den Svenska vintern.

"Nu ska vi ha kul!" hojtar Olof och tar sats mot en av de levande döda. Han drämmer stolsbenet allt han kan i zombiens huvud. Det trillar av. "Haha! Vi dräper dem! OLOF, DEN FANTASTISKE ZOMBIE-DRÄPAREN! Det kommer skrivas om mig."

Jag får hålla med Olof om att det är en fantastisk känsla att dräpa dessa odjur. Men så ser jag hur det kommer fler zombies ur de trasiga fönsterrutorna i lägenheterna runt omkring.
"Olof! Dedär har inte frusit. De har varit inomhus hela natten!"
Vi börjar springa.

Motorvägen går precis utanför Ryd. Jag vet inte vilken väg det är, men jag vet att den leder härifrån. Vi står mitt i vägen och tittar åt båda håll. Inte en bil i sikte. vi börjar traska. Bort från Linköping. Vi passerar en skylt som det står Vimmerby på, och en pil rakt fram. Vi är alltså påväg söderut.

När vi har vandrat i en timme ungefär, ser vi en lastbil som står längs vägkanten längre fram.
"Olof! En lastbil! Hoppas nyckeln sitter i."
"Nice, jag har alltid velat köra lastbil."

När vi kommer fram ser vi dock att anledningen till att lastbilen står still är att den har krockat. Och längre fram ser vi fler bilar. Huller om buller längsmed vägen.

"Det har visst brutit ut här med..." säger Olof. "Att folk inte har vett att dricka när de ska köra bil."
"Hur kan bilisterna blivit attackerade av zombies?" undrar jag.
"Det har varit bilkö här. Det hala underlaget har fått bilarna att stå still. När då zombiesarna kommer så har panik utbrutit. Tro mig. Jag är en mästerdetektiv."
"Du är lite som Aragorn i Sagan om Ringen du..."
"Jepp. Men de verkar ha gett sig av nu. Titta på spåren."

Mycket riktigt leder en massa hasande fotspår ut på fälten kring vägen och in i skogen längre bort. Har vi tur är vi ensamma här. Vi vandrar vidare längs vägen, det är omöjligt att ta en bil och köra, det skulle inte gå att ta sig fram bland alla vrak. Men jag tänker att någon gång måste kön ta slut. Vi kan ta en bil som står längre fram.

"Lyssna!"
"Vad?"
"Det har börjat igen."

I fjärran hör vi hur något ylar och tjuter. Det går dock inte att avgöra från vilket väderstreck ljudet kommer. Kanske är det från samtliga håll.
Vi skyndar på stegen.
"Fan vad svettigt det börjar bli du..." säger Olof.
"Helvete! Det töar! Det är inte bra för vår del."

Men så ser vi slutet på bilkön. Vi börjar springa.
"Nån av bilarna måste ha nyckel i sig och fungera!" flämtar jag. Olof tittar in genom rutorna på en stor Landrover. Den här! Vi måste ta den här! Dörrarna är olåsta och vi hoppar in. Olof försöker starta bilen.
Då ser jag att det börjar myllra av zombies på åkern bredvid. De kommer ut ur skogen. Tusentals.
"Skynda dig! De kommer!"
"Biljäveln startar ju inte! Bilbatteriet har säkert stått och laddat ur hela natten! Vi får ta en annan bil!"
Vi kastar oss ut ur Landrovern och in i första bästa bil intill. En liten Nissan Micra. Nyckeln sitter i. Vi har tur. Vi startar. Men snön är djup. När Olof försöker gasa kommer vi ingenstans.
"Ut och skotta!" skriker Olof. Jag kastar mig ut. Börjar sparka undan snön framför däcken. Olof backar och gasar. Inget händer. Varelserna börjar komma närmare. Jag försöker putta på bilen. Den rör sig inte ur fläcken. Bara slirar med däcken.
"Vi sätter den i gungning!" skriker jag. Gasa framåt så puttar jag, sen backar du. Sen framåt igen. Olof gör som jag sagt. Jag puttar allt jag kan. Till slut kommer bilen loss. Olof kör framåt ett par meter och saktar sedan in.
"Stanna inte!" skriker jag och springer ikapp. Jag öppnar dörren och hoppar in. Olof gasar på. Vi klarade det.

Men så ser vi. Vägen framför oss är totalt blockerad av zombies. De är överallt. Det här blir jobbigt.

Del 6.

2010-12-05T23:55:00.002+01:00

Vi springer genom Ryd, en labyrint av gångvägar, genvägar och senvägar. Lägenhetskomplex på varje sida. Jag har dåligt lokalsinne och hittar fortfarande inte, men Olof tycks dras mot HG som en nattfjäril mot ljuset. Snart ser vi den gamla herrgården torna upp sig framför oss. En hundra meter bort.
Vad värre är, är att det nu krossas rutor på varje sida om oss. De vet att vi är här. De försöker få tag på oss. De blir fler och fler. Och jag befarar att HG är låst.

Olof har ingen stor ryggsäck på ryggen, och springer därför mycket snabbare än mig. Jag halkar efter. Överväger att dumpa lasten. Men de här varelserna... de levande döda, de springer inte så snabbt. De verkar ha problem med balanssinnet.

Olof är redan framme vid HG. Istället för att ta källaringången (den man köar vid på fredagskvällarna) så provar han med dörren som är närmast, en köksingång. Han rycker i dörrhandtaget, men det är låst. Jag ser hur han tar sats och sparkar allt han kan på dörren. Inget händer. Han springer vidare, mot källaringången. Jag hänger med så gott det går. Jag försöker kolla bakom mig, men ryggsäcken är så stor att den skymmer sikten.

Olof hoppar ner för trappan som leder till källaringången. Dörrarna där har bytts ut mot moderna dörrar med glasfönster. Olof sparkar mot glasrutorna, men de sitter så högt upp att Olof inte får nån kraft i sin spark. Jag är inte långt bakom nu. Olof sparkar igen. Fortfarande utan resultat. Jag stannar vid precis innan trapporna och vänder mig hastigt för att se hur långt bakom varelserna är.
Det jag ser är en hemsk syn. Förvisso befinner de sig en hundra meter bakom oss, och tar sig inte framåt särskilt snabbt. Vad värre är, är antalet. De är fler nu. Många fler. Hundra stycken. Minst. Och de kommer närmare. Alla stirrar på mig.

"Akta dig Olof!" skriker jag och tar av mig ryggsäcken. Det är en mycket bra ryggsäck, designad för långa marscher. Istället för bara tyg, så är själva säcken stadgad med aluminiumrör med olika selar på, allt för att minimera belastningen på ryggen.
Jag vänder ryggsäcken så att dessa aluminiumrör pekar rakt mot Olof, så tar jag sats och springer ner för trappan och slungar ryggsäcken allt jag kan mot dörrens ena ruta. Aluminiumröret går rakt igenom och ett högt klirrande ljud ekar genom de tomma lokalerna där innanför.
Hålet är stort nog för att jag ska kunna sträcka in en arm och låsa upp dörren inifrån.

"Skynda dig!" skriker Olof, men ångrar sig snabbt och lägger till; "Nej förlåt. Man ska inte använda så fula ord som skynda. Skynda gör man bäst i lagom takt." Skamset ser han på hur jag får upp dörren och sedan kastar vi oss in och stänger efter oss.

"Fort! Vi måste hitta nåt att ställa för dörren! Spring in i puben och hämta bord! Bord och stolar!"
Sagt och gjort. Vi rusar in i puben och rycker tag i första bästa bord, sedan släpar vi det till dörren och tippar det så att det nästan täcker hålet jag skapat. Olof är redan på väg för att hämta nästa bor. Själv står jag förlamad och tittar genom fönstret i dörren ut på utsidan. De är här nu.

Olof kommer med nästa bord och jag skyndar fram för att hjälpa honom.
"Jag klarar det själv! Hämta nästa" skriker Olof.

Bord på bord staplas i en hög framför ingången. Vi hör hur det krafsar på utsidan. De gurglar och väser om vartannat. Det hela låter mycket makabert.

När vi tycker att vi barrikaderat ingången tillräckligt springer vi upp på övervåningen. Vi tar alla stolar och bord vi kan hitta och skjuter ner dem för trappan. Det blir svårt för en zombie att ta sig upp för en trappa full med möbler.
Olof kollar så att ingen, eller inget, kan ta sig in genom nåt fönster, men situationen ser stabil ut. Fönstren på första våningen sitter högt upp i den gamla herrgården och flera av dem är dessutom igenspikade med bräder för att förhindra att ljus utifrån ska förstöra stämningen på dansgolvet. Det är ett vackert uteställe, HG. Pittoreskt på nåt vis. En fin herrgård ombyggd till studenthak.

"Sådär ja. Det var ju ingen match. Värre har jag varit med om." säger Olof och blickar glupskt bort mot baren. "Nu är det vätskepaus!"
"Helvete Lars-OLOF! Hur kan du tänka på att dricka nu? Vi är omringade av zombies!"
"Ungefär som på en efterfest då... Och jag är alltid den som dricker sist." säger Olof och hoppar över bardisken. "Vad får det lov att vara?"
"Nåt starkt. Whisky."
"Då ska vi se. Hmm. Grey Goose, Midleton, Jack Daniels. Såklart, de riktigt fina sorterna förvarar de ju i puben... I källaren..."
"Tänk inte ens tanken." säger jag och sliter Daniels ur näven på Olof. "Jag dricker vad som helst nu."
"Jaså, du som var så tveksamt inställd till alkoholförtäring." triumferar Olof och skruvar korken av gåsen. Sedan plockar han fram två glas och skickar det ena till mig. "Skål då," säger han, "och nu hänvisar jag vidare klagomål från din sida till bottnen av glaset."
Jag är inte säker på vad han menar med det där sista.

Mörkret faller snabbt i vintertid. Det finns fortfarande ingen el och Olof är en jävel på att bli full snabbt. Jag står vid ett fönster och spejar ut. Jag ser inga zombies längre. Det är för mörkt. Jag vänder mig mot Olof, som ligger på bardisken med en dry martini i ena näven och en cigarett i den andra. "Tänk att man får röka inomhus igen. Det är nog det jag gillar bäst med den här nya reformen."
"Det är zombie-epidemi Olof. Inte regeringsskifte."
"Troru Reinfeldt sitter kvar då? Troru myndigheterna kommer att dra in tillståndet för HG om de får reda på det här?"
"Jag vet faktiskt inte..." säger jag. "Men om det här reder ut sig, ja, då är jag säker på att HG förlorar sitt tillstånd på grund av att det luktar lite rök i tapeten. Sådant är systemet."
"Varför tror du att alla gått och blivit dönickar utom vi?"
"Jag vet inte... Både du och jag har blivit bitna... Kanske är det bara en slump? Kanske var hon inte smittad?"
"Jag tror det är nåt annat. Jag tror vi är resistenta. Kanske var det alkoholen!" Olof skiner upp. Han häver sig ner från bardisken, fimpar ciggen och tittar stolt på mig. "Självklart var det alkoholen!" säger han.
"Olof. Alla var fulla på HG. Alla andra blev smittade. Alla utom vi."
"Ja! Såklart. För att vi var fullast! Man måste vara svinpackad för att bli resistent!"
"Men fan Olof, varför skulle man bli resistent av för mycket av det goda?"
"Men förstår du inte? Det är ju genialt!"
"Vaddå?"
"Vi var så kalas igår, du och jag, att vi SLOG UT de delar av hjärnan som zombieviruset attackerar."
"..."
"Ja! Vi var så fulla att vi i princip redan var hjärndöda rovdjur på jakt efter nåt att sätta tändera i!"
"...Fan Olof. Det låter nästan så dumt att det blir logiskt."
"Jepp. Bara att vaccinera sig på nytt då!" säger Olof och sveper sin martini. Sedan går han bakom bardisken igen.
"Olof..."
"Ja?"
"Hör du...?"

De skriker på utsidan. Klagar och ylar. Kallar på fler.

Del 5.

2010-12-05T21:27:00.003+01:00

Vi har bråttom. Det är inte säkert i min lägenhet och samtidigt som jag brottas med tanken på hur sjukt det här verkligen är, så packar jag min backpacker-rygga med lite kläder, en kniv, sovsäck och annat smått och gott. Olof står vid fönstret och kikar ut mot gården. Den är tom.

"Skynna dej."
"Jag är klar."
"Bra. Nu drar vi hem till mig."
"Är det en så jävla bra idé egentligen, Olof? Vägen hem till dig går via Hemköp..."
"Vi tar en annan väg. Sen bor jag på tredje våningen också. Det är soft."
"Ja, men om zombisarna lyckas ta sig in på bottenvåningen så tror jag ändå att de kan gå i trappor."
"De kommer inte in på bottenplan. Det är låst och dörrarnas fönsterrutor är försedda med rutmönster av ståltråd."
"Men, tänk om de redan är inne då?"
"Vem skulle släppt in dem?"
"Helvete Lars-Olof."

Jag tittar genom titthålet på min ytterdörr. Trappuppgången är tom. Vi slinker ut och raskar fram till porten. Öppnar försiktigt. Kusten klar. Istället för att svänga åt vänster, mot Hemköp, så tar vi bakvägen, åt höger. Den vägen är oskottad och leder in i Ryds labyrint av hyreshus. Ett gigantiskt miljonprojekt. Snön är djup. Kommunen bryr sig inte om den här delen av stan.

Vi lufsar på bäst vi kan där i snön. Jag med en stor jävla ryggsäck på ryggen och Olof visslandes Vi gå öfer dagstänkta berg till synes oberörd av situationen. Jag sneglar mot honom. Han är ett orginal, den där Olof. Vem fan visslar på folkvisor när man just fått klart för sig att ens omvärld är full av zombies? Själv har jag panik. Inte just för att det finns odöda där ute, men för att jag inte vet vad som händer. Jag vill ha koll på situationen. Ha klart för mig vad det är som händer. Läsa på aftonbladet.se. Vem hatar inte när internet dör? Världen brinner, atombomber fälls, kometer slår ner, klimatet förändras: Människan överlever. Men kraschar Google tror jag inte vi ser gryningen.

Olof bor i Studentryd. Jag bor i Människoryd. Promenaden tar vanligtvis tio minuter, men i snö tar den 25. Hela tiden spanar jag runt mig, håller utkik efter minsta tecken på liv... Eller, död.
Jag ber Olof sluta opp med visslandet, det avslöjar oss. Han lyssnar inte. Han är inne på andra versen i When the Saints go marching in och det sista han vill är att bli störd. Men han är lite småstörd ändå, kan jag tycka. Totalt orädd. Totalt obrydd.

När vi är nästan framme ser jag dock något oroväckande; spår i snön. Hasande spår. Vi är inte ensamma. Spåren kommer från sidan för att sedan ändra riktning, bort mot Olofs portingång. Det känns inte bra. Det känns fruktansvärt obra.

"Olof? Vi vänder va? Vi går nån annanstans. Kolla spåren!"
"Nån annanstans? Vart fan då?"
"Eh, jag vet inte. Det enda jag vet är att jag tänker ta mig till västkusten. Jag måste se så att mina vänner och min familj inte är i fara."
"Ja, alltså, om det här är en zombie-epidemi som du säger, då kommer jag också försöka ta mig västerut. Men innan vi vet vad som händer, så tycker jag att du och jag ska göra en kortare expedition till HG..."
"Va? HG? Varför?"
"Fattar du inte? Om vi är de enda i ryd som inte är levande döda, då har vi fri tillgång till alkoholen där!"
"HELVETE LARS-OLOF!"

Jag skrek. Det skulle jag inte gjort. Jag skrek, och sekunden efter krossades rutor på bottenvåningen i huset bredvid oss. De hade hört mig. Varelserna. Fyra stycken äckliga, ryckiga före detta utbytesstudenter kravlade nu ut genom de krossade rutorna. De rev upp stora sår på glaset som fortfarande satt kvar i karmarna, men de tycktes inte bry sig. Klumpigt åmade de sig ut och föll ner i snön. De reste sig om halvt och började halta mot oss. Vi började springa, men stannade tvärt när vi såg att det stod ytterligare sex blodiga varelser framför oss. Det skulle vara omöjligt att ta sig förbi dem och bort mot Olofs port.

"MOT HG!" skrek Olof. HG ligger i mitten av Ryd, ett stenkast norr om Hemköp. Mitt emellan min och Olofs lägenhet.
Jag tyckte inte det var en bra idé att springa mot Hemköpshållet, men vad hade jag för val? Vi la benen på ryggen.

Del 4.

2010-12-04T17:52:00.003+01:00

"Din teori är alltså att Ryd är tomt på grund av en zombie-epidemi snarare än att studenterna som bor här är bakfulla?", sa Olof och gav mig Ingvar Oldsbergsblicken. Jag kände mig dum.
"Du såg henne inte... Hon var..."
"...Studentspexig." fyllde Olof i.
"Vi går till Hemköp då. Vi går dit. Är det inte folk där, då måste du hålla med om att nåt är vajsing!"
"Jaja."

Det är svinkallt utomhus. Monstervinter. Att bosätta sig i ett klimat som detta är dumt i huvudet. Fast å andra sidan slipper man torka. Bara på kärlek.

Väl inne på HK (Linköpings studentkår har försmak för förkortningar) sneglar Olof återigen på mig och ler triumferande.
"Du ser, här är människor som vanligt."
"Du har rätt... Vi köper cola och går hem ige... Vänta... Vad fan?"

Något står inte rätt till. Det finns ingen kassapersonal. Hyllor har vält. Människorna i affären ser inte ut att handla... De ser ut att stå och hänga. Och de har alla vridit på sina huvuden. Mot mig och Olof.
"SPRING OLOF! HELVETE SPRING!"

Olof har sett det jag ser. Att samtliga i affären har blodiga kläder, gula ögon och släpig kroppshållning. De ser alla sjuka ut. Vi springer ut från Hemköp och hamnar på parkeringen utanför.
"Vad fan är det som händer?" flämtar Olof. Han ser förvirrad och orolig ut.
"Jag vet inte... Det är precis som i en mardröm, eller som i en såndär klassisk zombierulle!"
"Är det? De jagar ju oss inte?"
"Jo Olof. Zombies springer inte. De hasar."
"Vilka fördomar du har. Stereotyper och smygrasism."
"Helvete Lars-Olof."

Så öppnar sig de automatiska dörrarna i entrén till Hemköp. Ut vandrar en hop omaka individer, med enda gemenen att de alla är nerblodade och för sig som leddjur med ticks. De rör sig ungefär som dansarna i musikvideon till Bad Romance av Lady Gaga. Olof tittar på dem och sedan på mig.
"Vad fan ska vi göra?" säger han, men innan jag hinner svara skiner han upp och utbrister "Haha! Se på dem! Varför springer vi från dem för? Dem kan man ju nästan gå ifrån. En hoper dönickar."
"Det här är sjuk obehagligt Olof. Jag vaknar snart. Jag vaknar snart."
"Obehagligt? Det här är fantastiskt. Jag är i en dröm och jag vet om det. Jag kan flyga!"
Olof kastar sig framåt och fäller ut armarna som vore de vingar. Han snubblar på sig själv och gör magplask ner i den hårda, tillplattade snön. Zombierna kommer närmare.
"Res dig för helvete Olof. Vi drar. Vi måste dra!"
Olof har andnöd. Han blöder lite från läppen och näsan. Han var inte beredd på att inte kunna flyga. Han har insett att saker och ting sker på riktigt.
Jag drar upp Olof. Han vacklar och jag får anstränga mig för att hålla uppe honom. Jag försöker leda honom bort från de levande döda, som kommer närmare och närmare. Olof kan fortfarande inte andas ordentligt, han är alldeles vimmelkantig.
Så känner jag hur någon greppar tag i min jacka samtidigt som kårar drar utefter hela ryggraden. Instinktivt vänder jag mig om och sparkar till allt jag kan. Olof, som stött sig på mig, faller igen. Tre av varelserna kastar sig genast över honom. Jag ser hur den ena försöker bita Olof i skrevet, jag sparkar till den allt jag kan i huvudet och den faller in i varelsen bredvid så att båda faller av.
Olof har fått en adrenalinkick och vrider sig loss från den sista zombien. Jag har redan backat två meter för att undvika resten av våra förföljare. Nu är de en tio stycken.

Vi springer, fort som satan. Bort från Hemköp. Hem mot mig. Vi tumlar in i min lägenhet och jag smäller igen dörren, trots att ingen längre är i närheten av oss. Jag låser.

"Vad fan ska vi göra? Fan fan fan!" flämtar jag.
"Fan vad dum du är!" flämtar Olof.
"Va? Varför? Jag hade rätt! Det var zombies! Du såg dem!"
"Nej, jag menar fan vad dumma vi är! Fyfan!"
"Vad?"
"Vi sprang hem till dig!!!"
"Ja?"
"Du... Du bor på bottenplan!"

Del 3.

2010-12-03T00:00:00.000+01:00

Jag småjoggar bort från campus, tillbaks mot Ryd. Jag genar över golfplanen. På nåt sätt känns öppna ytor trygga just nu. Ingenstans ser jag någon människa. Inte en rörelse. Död är världen. Vad är det som händer?

Jag springer allt jag kan genom gångtunneln som leder ut på Ryds Allé. Fortfarande inte en människa. Jag får fram nyckeln till min lägenhet i god tid innan jag når porten. Snabbt fumlar jag in nyckeln i låset och rycker upp dörren.

Väl inne i min lägenhet låser jag om mig. Kikar in på min kusins rum. Tomt. Jag går fram till fönstret, tittar ut. Tomt. Jag plockar fram min laptop och fäller upp skärmen. Inget internet. Vad HÄNDER?

Jag kopplar in teven. Den som aldrig används. Försöker ställa in kanaler. Myrornas krig. En flimrande testbild. Slår på textteve. Svart. Vad är det som händer?

Öppnar garderoben. Lyfter ut lådor. Plockar fram en gammal radio. Kopplar in. Surr. Sprak. Ingenting.

Då fryser mitt hjärta till is. Det knackar på dörren. Helvete, det knackar på dörren!
Jag smyger fram, kikar i titthålet. Tamejfan. Är det inte Olof så säg! Där står han, i egen hög person.

"Tjena Uno! Fan gött att du är hemma. Det är helt tomt i Ryd!"
"Jag vet! Var på campus nyss. Helt tomt, sånär som på en... FAN OLOF ÄR DU BITEN I HALSEN?"
"Det? Åfan, jag trodde det var ett sugmärke. Haha fyfan vad vi ägde igår. Vi var lätt fullast på HG."
"Jag har också ett bitmärke på halsen! Olof! Och flickan... I snön. Hon blödde... Från halsen." - först nu slog det mig.
"Vad fan babblar du om?"
"Jag har också ett märke på halsen! SE!"
"... ...Åh... ...Herrejävlar. De ser int mysigt ut dedär du!"
"Inte ditt heller. Vad fan hände igår egentligen?"
"Haha, jag vet, vi var så jävla fulla! Bet vi varandra?"
"Det var en tjej som bet mig... Kanske bet hon dig med?"
"Kinky!"
"Helvete Lars-Olof..."

Olof slår sig ner vid mitt köksbord. Jag försöker micra snabbkaffe, men proppen har visst gått... Eller strömmen...
"Olof, det blir inget kaffe. Strömmen har gått igen. Precis nyss, för jag hade teven igång innan du kom."
"Typiskt Ryd vettu. Klockrent Ryd."
"Så, vad hände egentligen igår?"
"Haha, vi var ju så jäla fölla! Föllast i Ryd. Du o ja. Jonas fick leda hem mig tror ja... hade tappat bort mina nöcklar eller nåt för ja sov hos han inatt..."
"Jaså. Vart är han nu då?"
"Haha han är så jäla bakis vettö! När ja vakna o försökte få liv i honom så gurglade han bara... Rosslade typ... Sträckte sig lite lamt mot mig som en svältfödd..."

Det slog mig som man slår ett jobbigt barn. Stenhårt.

Del 2.

2010-12-01T23:58:00.001+01:00

Campus i Linköping är stort. En aveny lång som Kungsgatan i Uddevalla, dubbelt så bred, med skolhus på var sida, hela vägen till horisonten. Keyhuset ligger såklart längst bort. En lärares vanliga tur, turordning, förmån.

Där sitter jag nu. På andra våningen i Key, med saliv och spy i mungiporna, en värkande hals och ett ännu mer värkande kranium. Någon krossade just en ruta på nedersta våningen. Det är jag säker på. Jag är ensam här och någon bryter sig in i Key. Man måste ha sitt studentkort för att kunna komma in i Key. Någon har upphört detta måste.

Först gör jag ingenting. Rör mig inte ur fläcken. Sitter tyst som en mus där på dass och önskar att jag fått försova mig denna vedervärdiga dag.

Sedan tar jag mod till mig och reser mig upp. Öppnar försiktigt dörren, som förresten redan står på glänt, jag hann aldrig stänga helt. Jag kikar ut. Ett trappräcke skymmer sikten. Jag ser inte våningen under.
Jag tar några steg ut från toaletten och kikar över räcket. Långt där nere ser jag glassplitter. Bredvid ingången. I övrigt är det tomt. Ingen där.

Jag står blick stilla. Rör inte en fena. Lyssnar intensivt. Inte ett ljud.

Så bestämmer jag mig. Jag tar några snabba, ljudlösa steg mot trappan. Jag måste ut härifrån. Något stämmer inte. Jag måste ut.

Jag tar trapporna i tre steg, kastar mig mot den första dörren, trycker ner låset och öppnar. Kastar mig igenom. Nu befinner jag mig i mellangången mellan de två entrédörrarna som leder in och ut ur Key. Ellens vagina, har jag tänkt.

Jag vänder mig om och kikar in genom glaset på den dörr jag just stängt bakom mig. Blickar in i Key. Först mot pianot, trappan jag kom från, sedan mot cafédelen. Tomt. Jag vänder mig om och öppnar den sista dörren. Kylan slår mot mig och jag står i vintern.

Jag tittar på sidan av dörren. Glassplitter och ett krossat fönster. Hela Keyhusets framsida består av fönster. Ingen där, men släpande fotspår i snön. De kommer norrifrån. Från skogen. Leder vidare från fönstret och mot andra sidan gatan tills jag inte längre kan se dem för att snön lyser för starkt. Att ingen jävel skottar!

Jag går ut på gatan - den som är bredare än kungsgatan - och ställer mig i mitten. Spanar åt alla väderstreck. Inte en själ närvarande. Vem fan krajjade rutan?

Jag bestämmer mig för att gå hem. Vänder mig en sista gång. Och där, tio meter framför mig, i den gnistrande snön, står hon.
Ja, det är en hon. En smutsig hon med dålig hållning. Jag känner hur det kryper i mig. Fyfan vad läskigt det här är. Varför stirrar hon på mig?

Så lyfter hon långsamt en arm mot mig och börjar halta åt mitt håll. Jag står tafatt och stirrar på henne, undrar vad hon vill. Jag ser att hennes kläder är alldeles slitna. Hennes huvud liksom vajar fram och tillbaka där hon hasar. Långsamt, närmare.

Så upptäcker jag blodet. Herregud hennes hals och t-shirt är täckta av levrat blod. Vad i helvete? "Är du skadad?" ... "Är Du Skadad? Vad Har Hänt?". Hon rosslar bara lite, tar sig närmare och närmare. Instinktivt börjar jag backa. "Jag Kan Ringa Någon? Ska jag... göra det?". Hon rosslar lite mer. Famlar tafatt efter mig. Hon är fortfarande en fyra, fem meter bort. Jag backar snabbare. "Hördu, du är skadad, jag vet inte vad som hänt. Vad har hänt? Jag kan hjälpa dig... Sluta bara...". Så kastar hon sig mot mig. Ett ospänstigt skutt som gör att hon faller framför mig. Klumpigt på marken. Jag går långsamt fram mot henne. Tvekar lite, men försöker sedan få henne på fötter igen. "Vad har hänt?". Så vänder hon sitt huvud i 180 grader mot mig. Stirrar in i mina bakisvattniga ögon med sina, stora, gula, än vattnigare ögon. SHIT! Hon har rabies! Jag vacklar förskräckt bakåt och ramlar. Reser mig upp igen så snabbt att jag nästan snubblar till igen och faller framåt. Hon krälar mot mig. Jag ödslar ingen tid. Benen på ryggen

Väl en hundra meter från den kravlande flickan med gula ögon ringer jag 112. Linjen är död.

Del 1.

2010-11-30T23:59:00.000+01:00

Snön fångar upp solljusets alla synliga frekvenser, glänser strålande vit och lämnar mörkret åt min själ. Fan, vad hände igår? Yrvaken i en disig dimma vältrar jag mig ur sängen och kisar mot fönstret. Fyfan. Fyfan för vinter. Fyfan, vad hände igår?
Jag minns först ingenting, men sakteliga kommer det tillbaka. Små scener spelas upp för mitt inre. Okej, jag dansade. Nån gång under natten så dansade jag. Det hade ju inte varit någon fara, att dansa. Oskyldigt. Men alla kollar på mig. Ingen annan dansar.

Jag går ut i badrummet. I en mekanisk rörelse tar jag ut tandborste och tandkräm ur badrumsskåpet, bereder tandborsten och skruvar på vattenkranen. Med skakande hand för jag sedan borsten mot munnen och gapar. Men. Tandborsten hinner knappt nudda vid mina gaddar innan gårdagen kommer upp. Jag spyr. Kastar mig över toaletten och samtalar med Gud genom den stora vita luren. Fyfan, vad hände igår?

Jag reser mig upp. Tittar på resterna från forna synder; en sörjig, gråbrun gegga. Jag spolar. Stänker lite mer tandkräm på borsten. In i munnen. Den här gången går det bra. Jag drar några varv fram och tillbaka och sätter sedan tandborsten i halsen när jag ser min spegelbild. VAD I HELVETE? Ett stort jävla BITMÄRKE på halsen? Vad fan?

Så minns jag. Ännu en scen från gårdagskvällen spelas upp för mitt inre. Hon bet mig. Den jävla slynan bet mig! Jag trodde jag skulle få en tunga i halsen, sällskap i natten, någon att vakna och lida med. Men vi kom aldrig så långt som hem till mig. Åtminstone gjorde inte hon det. När jag mötte det jag trodde var en invit, siktade hon inte alls mot mina läppar utan bet sig fast i min hals. I panik slet jag mig loss. Nu ser jag att delar av halsen följde med henne. Ett otäckt köttsår. Fy satan.

Nåväl. Det blöder inte. Ser inte infekterat ut. Jag tar en stor halsduk. Jag MÅSTE till skolan idag. Den jävla redovisningen. Att lägga en redovisning precis efter en kravall, det är inte bara idiotiskt utan rent ut elakt.

Jag snörar min största halsduk kring halsen, täcker det fula såret, klär på mig på tok för mycket kläder - ingen är snygg i december - och traskar ut på gatan. Ryds Allé, vilken pissig allé dé é. Åtminstone dagar som denna. Gångbanan är helt tom. Inte en själ ute. Såklart inte. De flesta ligger väl bakfulla i dvala. Alla var ute igår. Tror jag. Jag vill minnas att det var mycket folk på HG, allas vårt vattenhål.

När jag närmar mig campus blir jag dock orolig. Här brukar det alltid finnas folk. Professorer i lustiga glasögon, bruna kavajer och portföljer. Stressade studenter. Virriga tutorer. Men idag. Inte en själ. Snön ligger vit på marken. Jag kisar så den nästan lyser rosa här och var. Inget jag tänker på. Går vidare, mot Key.

Key-huset. Ellen Keys hus. Pedagog och fredsförespråkare, en förebild och föregångare bland kvinnor. Död sedan länge. I Key-huset finns hjärtat av campus, åtminstone för en lärarstudent. Café, datorsalar, skrivare, kopiator, klassrum, grupprum och min räddning; flygeln i hörnet. De flesta studenter avskyr det gamla pianot. Alltid är det någon som plinkar när de försöker studera runt om i Key. Det ekar som i en kyrka. Keyhuset är uppbyggt som en silo, med tre breda våningar och en öppen hall i mitten, där det är öppnat ända upp till översta våningen. Trappor svänger hit och dit, de två översta våningarna har räcken varifrån om man lutar sig kan se precis hela Key. Ljudet från pianot når varje vrå av Key. Men jag gillar det. Jag gillar att störa i pluggandet. Att påminna studenterna om att det finns mer i livet än bara studierna. Musik, sprid dig med vindarna.

Men när jag kommer in i entrén, varifrån man kan se hela Key, ser jag inte en människa. Det är tomt. Vad fan? Har jag missat något? Har jag tagit fel på dag? Är idag en söndag? Nej, inte ens på söndagar är Key helt tomt. Vad i helvetet?

Jag knallar upp för trapporna mot mellersta våningen. Går mot salen i vilken min redovisning ska äga rum. Jag är måttligt förberedd, men det här är ändå bara en tramskurs. Något man måste ta sig igenom, men inte mer.
Jag spanar efter mina gruppmedlemmar. Efter min klass. Efter min tutor. Inte en själ. Inte någonstans. Jag känner på dörren till klassrummet. Låst. Vad ända in i...
Jag kikar på schemat bredvid klassrumsdörren. Bekräftar att det visst är här jag ska vara. Nu. Idag. Varför är ingen här för?

Nu blir jag stressad. Jag hatar att vara stressad och bakfull. Min mage klarar inte av sånt. Jag känner hur Gud kallar och jag rusar mot toaletterna. Böjer mig över ringen och bereder väg för Herran. Efter att ha levererat mina inälvor och spolat fäller jag ner locket och sätter mig på porslinsstolen. Jag stirrar framför mig och funderar på vart fan alla tagit vägen.

Då hör jag hur en ruta på nedersta våningen krossas.

...Och så föll Rom

2010-07-27T23:16:00.004+02:00

Jag flyttar nu. Både i verkligheten och på internet. Fittliv är död. Vi kommer inte att sakna Fittliv. Vi kommer att hylla fallet, vi kommer att älska vad som reser sig ur askan.

Som en sol som störtat mot marken, som att stirra ner i avgrunden. Jag tar inte med mig Fittliv dit jag ska. Fittliv har fått finnas alldeles för länge.

Detta är det näst sista inlägget på Fittliv. Det sista inlägget kommer att innehålla en länk till min nya blogg. Den nya bloggen kommer antingen att handla om mitt nya liv på andra sidan Sverige, eller så kommer det att vara en ironisk modeblogg med syfte att bli landets största. Vem vet. Hejdå.

2010-07-17T16:16:00.003+02:00

VM är slut. Det är trist. Men nu stundar EM-kval och sedan EM. Zlatan är tillbaka i blågult (Hamrén har lovat honom en medalj i EM). Deppa inte. Nu kör vi.

2010-07-10T13:12:00.002+02:00

År 1998 hejade jag på Holland i VM. Anledningen var enkel: Orange var min favoritfärg. Jag lärde mig att tycka om laget och deras häftiga spelstil, men mer än så var det knappast. Hade jag varit 21 år 98 så hade jag förmodligen hejat på Frankrike.

År 2000 såg jag EM i Italien. Naturligt blev att go with the crowd. Sverige floppade ju i gruppen medan spagetti-lirarna tog sig ända till final.

År 2002 och 2004 hejade jag naturligtvis på Sverige. Vilket spel vi hade! Fyfan vad bra vi var. Men när vi 04 åkte ut på straffar i kvarten, så hittade jag tillbaka till det Holland som skickade hem oss. Det fanns nämligen en kille i deras elva som spelade en fantastisk fopoll. En fopoll som tilltalade mig. Killen hette Ruud. Ruud spelade totalfopoll. Mitt hjärta var orange.

2006 hejade jag dock på Frankrike. Där fanns Zidane. Han lyckades härleda sitt lag längre än vad Ruud gjorde. Och Sverige spelade skitkasst.

2008 hejade jag på Sverige. Varför? För att jag är svensk. Usch. Såhär i efterhand ser jag ju hur bra Holland var!

2010 håller jag på Holland. Från början. De har inte kvar Ruud, de har inte kvar sin totalfopoll, men de är fanimej i final! Ett annat lag som också är i final är ett lag som tagit över Hollands totalfopoll. De spelar den i samma anda som Cruijff. Jag håller ändå på Holland. Jag har lärt mig att älska dem även när de inte är perfekta. Men så läser jag det här.
Killen som fick mig att bli Holländsk sviker mig. Han tror på ett annat lag. Ett lag som spelar Holländsk totalfopoll.

Holland har hemmaplan i detta VM. Mer eller mindre. Nu är två Holländska lag i final. Och jag vet inte vilka jag håller på.

2010-07-06T15:35:00.002+02:00

Det är väldigt roligt att leka med barnen här på dagiset, men ibland kan det bli lite uttröttande och slitsamt. Då kan jag tycka att det är skönt att smyga iväg lite och vara för mig själv. Så gör jag nån timme per dag och det funkar ju så länge ingen kommer på mig. Tyvärr har de ibland kommit på mig. Igår ertappades jag med att LÄSA I EN BOK. Och VILKA SIGNALER SKULLE INTE DET GE FÖRÄLDRARNA? Och DEN FICK JAG GENAST LÄGGA UNDAN. INGEN ANSTÄLLD FÅR LÄSA PÅ ARBETSTID. Ja, men jag är ju inte anställd, förklarade jag. Jag får inte göra någonting själv här. Alla mina uppgifter är tjänstefel av er. Tänkte jag. Men det sa jag inte. Det brann redan rätt bra.
Istället för böcker får jag nu söka mig till bloggosfären om jag vill ägna mig åt läsning. Jag sitter vid en dator i ett litet rum och ibland går nåt hököga förbi och frågar "Har du fått uppgifter av rektorn att sitta där?" Jag har inte ljugit när jag har svarat, jag har mumlat. Men till slut tröttnade jag på att ständigt bli ifrågasatt, så nästa gång hökögat patrullerade förbi var jag snabb med att sticka ut huvudet och fråga:

"Har du fått klara direktiv från rektorn vad du ska göra?"

Hon har inte pratat med mig sen dess. Skönt.

Personalrummet

2010-07-06T13:30:00.002+02:00

Inrullandes på en matvagn kommer dagens lunch. Fisk, med cornflakes på. Cornflakesfisk. Under absolut tystnad dukas maten fram. Någon kanske harklar sig, men hostningen krockar med en såpass kompakt vägg av stelhet att ekot genast dör. Ingen rör sig mer än nödvändigt. Tre eller fyra individer har samlats kring bordet. De har bara en enda sak gemensamt; de är alla anställda av samma chef. Men nu är det semester. Pedagoger har gått på semester och i deras ställe har andra kallats in, från andra dagis. De känner inte varandra. En är en städerska från Bulgarien. Hon har med sig egen mat. Hon har ersatt den Moldaviske vaktmästaren som är på semester. Hon tittar inte upp under hela måltiden.
En äldre herre med en österrikisk brytning bryter tystnaden. Han påpekar att morötter är bra för synen.
Jag tittar på honom. Det där visste jag ju redan, ändå säger jag "Jaså?" med låtsat (men inte överdrivet inlevelsefullt) intresse.
"Ja... ... ... ... ...Har du någonsin sett en vad heter det... ...Kanin... ...med glasögon...?" Allt det här säger han. Han säger det och han säger det med en sådan fruktansvärd brist på engagemang att jag inte ens förmår mig att låtsas skratta. Tystnaden blir om möjligt ännu mer intensiv. Det enda som hörs är knastret från cornflakesen.

2010-07-03T12:32:00.001+02:00

"Twilight is like soccer.
They run around for 2 hours, nobody scores, and its billion fans insist you just don't understand."

2010-07-02T16:51:00.001+02:00

För inget går djupare än ett hjärtas ekolod
och inget skyddar mer än fina, falska ord

En plats i solen

2010-07-02T13:50:00.001+02:00

Jag har aldrig riktigt gillat Kent. Jag har tyckt om nån låt sådär, men i första hand så tror jag min relation till bandet bottnar i en fruktansvärd musikvideo som skrämde skiten ur mig som barn.

Men så gör dom nåt sånt här. Herrejävlar. Herrejävlar vad bra det är.

2010-07-01T22:47:00.002+02:00

Det enda som går genom mitt hjärta
Paranoia,
måste iväg, måste bort
Svaren
Vi är det enda som håller mig kvar
Tystnad,
sedan måste jag gå

2010-06-27T22:41:00.002+02:00

Jag har under en tid funderat över vad för slags skor jag vill ha. Nu har jag kommit på det. Ett par vita. Sånahär ungefär.

Tja, det är väl ungefär vad jag har gjort.

Praktik som vaktis på dagis

2010-06-23T11:12:00.003+02:00

Det här med att praktisera. Det har inte gått så hårt åt mitt frihetskonto som jag kanske först befarade, trots att jag på pappret slavar 42 timmar i veckan för en präktig check på 2800 i månaden. Jag har fått en frän Moldav som handledare och precis som i min taktik lever han efter novisen att hålla sig undan de högsta hönsens falkögon i största möjliga mån. Det finns ett fikarum med en altan som alltid är tom på personal, förmånligt avskild från resten av fånggården. Där har jag de senaste dagarna gassat i solen med en god bok framför näsan medan min Moldaviske handledare gömmer sig längst in i en städskrubb (han brukar smygprata i sin mobiltelefon eller helt enkelt bara stå där i skrubben). Ibland måste han ju dock visa framfötterna och mest för syns skull dra en mopp över golvet (inte helt olikt beteendet hos vaktmästaren i teveserien Scrubs). Då vill jag inte vara sämre så jag har i varje fall vid ett tillfälle tagit mig an den ädla konsten fönsterputsning (jag spenderade en knapp timme med putsandet innan jag återgick till min bok. Vid det laget syntes inte heller moldaven till, men jag kan svära på att jag hörde någon mumla lågt inne i städskrubben). Utöver det har jag spenderat en del tid vid en dator som står i ett litet rum långt ifrån rektorsexpeditionen, här kan jag i lugn och ro mjölka internet på precis allt jag egentligen inte behöver veta, i brist på annat att ta mig för. Dessutom vistas barnen och personalen mest utomhus såhär i sommartider, så jag har tagit mig friheten och smugit in i aktivitetsrummet och fått fatt på en gitarr med bra ljud i. Den har jag plinkat på lite i smyg de stunder då jag är säker på att ingen hör. Barnen håller jag mig också undan ifrån. Eftersom jag ännu inte fått mitt pedopapper från polismyndigheten så är det högst tveksamt om jag ens får vistas på dagisets område. Eller rättare sagt; det får jag inte. När pedopappret kommer (inom fjorton dagar), så blir jag befordrad (ja, eftersom mitt pedopapper är fritt från pedoförseelser) till dagisfrökenassistent istället. Då blir det kaffe till boken i solen och jag kan till och med lägga mig i gröngräset och läsa medan jag håller ett symboliskt öga på barnen (jag får ju självfallet inte få något ansvar som helst, det vore helt befängt).
Idag är det som så att både rektorn och moldaven är i Göteborg. Därför tänker jag ta till skolken så fort jag fått min lunch (det lovades tårta till efterrätt, annars hade jag redan gått).

2010-06-05T11:06:00.000+02:00

Solheroin och Skyltdockekroppar

2010-06-01T12:18:00.002+02:00

En blogg prioriteras lätt bort när solen skiner och luften är full med äventyr och pirr. Så var det med det.

2010-05-21T10:43:00.001+02:00

(Om man försöker vifta bort en geting så finns det två möjliga utgångar: antingen så sticker den.)

2010-05-10T12:18:00.002+02:00

Stockholm är stort. Jag gillar att dansa och att pussas. Det var nära att jag talade med Gud genom den stora vita luren. Men baksmällan gick över. Nu åker jag hem.

2010-04-23T17:59:00.002+02:00

Vidare kan jag numera konstatera att jag pratar och sjunger högt för mig själv när jag är salongs. Tredje ölen påbörjad. Nu låter det som att jag dricker ensam, men det gör jag inte, eller gjorde. Men Viljam och Bankel åkte till torp en snabbis, så vad gör man? Inte pausar man väl i sitt förfestande? Nej, man tar det till internet! Kanske ringer jag någon! Se upp!

Saker man gör när man är salongs.

2010-04-23T17:38:00.003+02:00

Jag är salongs. Lite rund om foten. Har druckit två öl. Väntar på kvällen. I vanliga fall börjar jag inte så här tidigt, men idag är ett undantag. Ikväll skall jag dansa på SOHO.
Nu till själva ämnet. Jag blev precis läskigt medveten om vad två öl gör med min hjärna. Jag loggade in på facebook (som så ofta när jag har tråkigt), men den här gången tänker jag "Åh, hon den där snyrro tjejen är online. Jag skriver till henne." Detta handlar alltså om en tjej som gick i min klass i högstadiet. En tjej jag sett online många gånger på facebook men avfärdat med ett "hopp". Nu är jag lite lurig, lite berusad. Då tänker jag "Åh, snyrro!". Som tur var så hann hon logga ut innan jag hann skriva. Då tänkte jag istället; "Jag vet, jag skriver om denna pinsamma lilla episod på min blogg."

Ja, man blir alltså lite mer våghalsig, lite mer kreativ och framför allt lite mer tragisk när man är full. Vi kan ju ursäkta det med att hävda att efter två öl så ser jag möjligheter där jag i vanliga fall inte ens ser ett spel. Kul! Jag hoppas vid Gud att jag inte orkar blogga om vad som hände på SOHO när jag kommer hem ensam inatt. Ja, ensam. Och kom ihåg! What happens in SOHO stays in SOHO.

2010-04-23T02:19:00.003+02:00

"Jag säger liksom inte 'Fy Fan'," sa Korsten. "Jag säger mer 'Hyff ha-an'... Men folk verkar förstå..."
"Ja, det är ju så ibland. Folk förstår fast dom inte borde..." svarade Elvis.
"Det är mycket sånt nu..." sa Korsten.
Båda kastade de varsin sten i ån. Båda verkade förstå.

2010-04-22T17:56:00.003+02:00

"Nordens Ark asså, e himla kul. Kul att man inte ser nåra djur lix. Man läser på en skylt 'Varg el. Ulv (Canis Lupus)' å så kollar man in i inhägnaden. Där är det skog... Så går man vidare och läser på en skylt 'Snöleopard (Uncia uncia)' - men det är också bara skog." sa Korsten irriterat.
"Amen du e ju dum! de har bara utrotade djur på Nordens Ark. Det e det som e själva grejen me det stället." sa Otto.
"Fan vicken grej, de tar betalt för o kolla på skog asså." fortsatte Korsten. "Så säger de 'här inne bor lodjur'. Ahaja, men de kan ja väl förihelvetet gå ut i en vanli jävla skog o ställa mej o stirra efter. Jaha, där inne har vi älg, räv o uggla. Men man ser bara skog. Fan e grejen..."
Då kom Vill-Hans förbi i allan hast. När han såg de fyra tjommarna där på bänken (Otto, Elvis, Korsten och) i solen så saktade han in, grinade brett o brast ut "Här görs det inte många knop inte! En borde sparka er där bak så i fick nå gjort." Så gled han vidare i sin glassiga kavaj. Kvar satt de fyra ljugarna och stirrade på solen. Sen fick de ont i ögena och det var väl egentligen det mest spännande som hände den dan.

2010-04-21T23:16:00.003+02:00

Oj! Innan vi går vidare måste vi berätta mer om vad som föranlett denna prekära situation. Elvis och Salladen, och Korsten och Otto med när jag tänker efter, satt en dag hemma hos deras vän Theo Rier. Theo kom upp med en intressant frågeställning; "Hur mycket skulle ni dela med er grabbar, om ni kommit över en mille?"
Svaret var enigt: Man skulle bjucka sina närmsta på en liten resa. Sen skulle det vara bra med den saken. En mille är inte så mycket. Theo pressade vidare; "Fan grabbar, hunnrathusenrå?"
Här gled åsikterna isär. "Hunnrathusen, fan de e ju inte mycke... Skulle bjucka på en utekväll eller nåt" sa Korsten. Otto höll med. Elvis sa att han nog skulle bjucka på mer än bara en utekväll. Salladen sa att hunnrathusen inte skulle täcka de skulder han redan hade.
"Trettifemthusen då? Om ni HITTA dem asså. Inge krux. Trettifemthusen direkt från gatan!"
"Vaddå som en sedelbund ba sådär?" sa Korsten.
"Om man HITTADE pengarna så skulle jag så klart bjuda laget runt asså. De e ju ändå inte mina pengar" sa Elvis.
"Du e dum i huvet Elvis," sa Salladen, "ja skulle ta allt för mej själv."
Korsten höll med. Fan trettifemthusen skulle man gömt o haft för sig själv.
Otto höll också med, och på nåt sätt fick detta Elvis att ändra sig. Elvis sa att "Jaja, tar ni det för er själva så gör jag med det!".
"Gör du det Elvis" sa gruppen i kör. Alla utom Theo. Theo tittade likgiltigt på dem allesammans. Sedan sträckte han på sig som om skulle han hålla ett tal, och så sa han följande;
"Ni har just fattat ett beslut, helt på egna villkor. Jag hittade trettifem lakan för inte mer än fyra timmar sen. Det var precis innan ni skulle komma hit och jag har plågats i valet och kvalet om att dela med mig eller behålla allt för mig själv. Sen kom jag på den briljanta idén att ni skulle få avgöra själva."
De andra stirrade häpet på honom som han tog fram en liten låda ur sin garderob. I den låg det några färska tusingar. Ovikta som vore de på dagen tryckta. "Ja, jag hitta dem utanför affärn. Snabbt som räven ryckte jag till mig dem o hoppa in i nåra buskar o försvann. Hann i allan fall se att ingen följde efter mej. Nu e de mina. Och ja delar dem alltså inte me er."

Skammen och uppgivenheten som spred sig i rummet nu saknade like. Ingen var dock missunnsam, de kände ju att de gjort bort sig allihop. Dock föddes där och då ett pengabegär hos de fyra kompanjonerna, ett begär som skulle växa sig starkare och starkare för varje gång de såg Theo Rier unna sig något. Så föddes idén om att ge sig in på brottets bana.

2010-04-20T12:10:00.002+02:00

...De gick in på banken och skulle precis råna, men så schabblade någoN! VEM?++

Stay tuned!

Sagan om Otto, Elvis, Korsten och Salladen

2010-04-16T20:53:00.003+02:00

Det var en gång Otto, Elvis, Korsten och Salladen. Ja, Elvis hette ju egentligen inte Elvis utan Eric Säwe, men kallades för Elvis. Korsten hette egentligen Carl-Thorsten. Salladen hette bara Salladen.
De skulle råna en bank!

*Cliffhanger*

2010-04-12T13:46:00.003+02:00

Varje gång jag ser den där reklamen som är ett test för att se om Du har vad som krävs för att bli general, så tänker jag; "Varför skulle någon med så hög intelligens vilja leka krig?"

2010-04-12T02:55:00.004+02:00

För första gången någonsin vill jag ha en såndär iPhone (för att kunna krossa en av mina stora förebilder när det kommer till att bemästra just ord.)

2010-04-05T15:17:00.001+02:00

Avdankad statist söker skyltdocka.
Vart är solen idag?
(i dina ögon)

Vår vår i år?

2010-04-05T00:50:00.001+02:00

2010-04-02T12:54:00.002+02:00

I morse vaknade jag, men tänkte inte så mycket mer på det. Jag har förnuft nog att inte tänka på morgonen - jag brukar ju vara lite lynnig vid den tiden på dygnet och just därför väntar jag med att besöka mig själv tills efter ett par tre koppar kaffe. Nog om det. Jag gick upp, och tänkte inte så mycket mer på det heller. Jag traskade ut i badrummet för att borsta tänderna (en nödvändighet och befrielse på en och samma gång - där ser vi hur nödvändigheter kan vara befriande). Nåväl. Jag märkte inte då (eller kanske hade det hemska ännu inte inträffat?) att något särskilt skulle ha hänt med mitt hår. Hår som hår. Det får vara lite som det vill just på morgonen.
Sedan lunkade jag tillbaka till sängen, satte mig som en skräddare och placerade min laptop framför mig på madrassen. Jag ämnade surfa runt bland bloggar och aftonblad en liten stund.
Då kommer Säwe inlunkandes. Scenen förändras. Säwe har slaggat på soffan inatt. Jahapp.
Säwe deklarerar att han ämnar åta sig en färd med buss om ca 50 minuter. Jahapp. Det passar ju bra, då följer jag med ner till Kampenhof, varifrån bussen avgår. På Kampenhof kan man nämligen köpa kaffe och av kaffe blir man folk.
Jag märker inte så mycket på vägen ner till stan, förutom att det är soligt och dant. Inte heller Säwe tycks märka något. Ja, med mitt hår alltså.
När vi fått i oss lite kaffe och således gått och blivit folk så slås jag av meningslösheten med den här dagen. Det är en fredag, och den är lång. Långfredag. Jag säger till Säwe att jag lika gärna kan sällskapa honom på den där bussfärden, för att sedan åka tillbaka igen. Jag har ju så bra musik i min musikmaskin, och musik gör sig ju så bra på buss. Speciellt i lur, och lur har jag två av. Ännu har ingen märkt, eller åtminstone delgivit mig nyheterna om mitt hår. Säwe är kanske barmhärtig eller bara oobservant, folk i allmänhet kanske tror att jag är en punkare.
Vi åker buss, Säwe och jag. Säwe kliver av. Jag stoppar in lurarna i mina uttag (öronen). Och öser på. Musik, det är ljuva toner det. Eller så.
Kanske är det någon gång här som den radikala förändringen sker. Men det kan jag inte med säkerhet säga. Jag blev varse först senare.
Jag åkte alltså tillbaka till Uddebalja, klev av en buss och steg på en annan, åkte hem igen, där allt startade. I hissen på väg upp till min lya upptäcker jag katastrofen! Mitt hår har gått och blivit svart! Jag drack ingen alkohol igår, jag kommer ihåg precis vad jag gjorde. Inte fasen färgade jag håret svart. När jag somnade igår var mitt hår brunt, men jag tror inte att Säwe eller någon annan för den delen skulle ha kunnat färga mitt hår under natten. Sådant vaknar man ju av. Svart var det i vilket fall och när jag kom in i lägenheten sprang jag direkt in på badrummet för att syna min frisyr närmare. Jajjemän. Svart hår. Såg ut som en färgning snarare än en naturlig hårfärg.

Nu märkte inte ni att jag gjorde en paus i mitt skrivande för att än en gång gå och granska min kalufs i spegeln, men det var precis vad jag precis gjorde. Håret var brunt igen. Så skönt.

Fopollskrönika

2010-03-30T23:59:00.001+02:00

Idag är det onsdag. Jag hatar onsdagar. Hatar dem och älskar dem. Hela veckan längtar jag till onsdag. Onsdag är nämligen lika med Fopoll. Jag spelar fopoll i korplaget "Spring Gego", ett lag jag var med och startade upp i höstas. Vi är ett gäng killar som tycker det här har blivit så roligt nu att vi hellre dyker upp i omklädningsrummet med svinis än stannar hemma en onsdagskväll. Sedan kickar vi boll i någon timme. Good times. Happy times. Jag kan helt ärligt säga att vi är många som tycker det här med fopollen är roligare än en fredagskväll. Speciellt en fredagskväll i Uddevalla.

Nu till kruxet.

Varje onsdag har ett slut. Ett olidligt antiklimax när klockan helt plötsligt blivit lite över tio och folk börjar packa ihop sig. Nu får det vara färdigspelat, säger man och går ut i omklädningsrummet. Helvete också. Redan slut?!
Kanske lunkar man ut i omklädningsrummet sur och besviken över sin insats, kanske skuttar man ut glad i hågen och med åtta mål i bakfickan. Hur som helst så spelar det ingen roll. Det är ändå slut nu. Och då menar jag verkligen SLUT. Nu vill ingen hitta på nåt. Jocke, han ska hem och luta sig tillbaka framför datorskärmen, kanske titta på lite webb-TV. Peter, ja han ska träffa sin flickvän Nikål. Säwe har föreläsning dagen efter, så han måste hem till trollhättan och lägga sig. William har också skola att tänka på, och så är han lite trött. Magnus jobbar ju, så han ska laga mat att lägga ner i sin lunchlåda (även kallad kondensburken). Kort sagt; man blir själv. Fopollen är över. Det är en HEL VECKA till nästa träning. Det är två dagar till helgen och där står man, mitt i veckan, utan en vän i världen. Allt är slut. Allt är slut.

2010-03-30T14:57:00.001+02:00

Nu sticker jag till stora staden för att hälsa på lilla Elin - YES!
Men var inte oroliga. Jag har förinställt ett inlägg. Den här gången en liten krönika. Den kommer klockan tolv i natt. Håll ut!

2010-03-30T01:25:00.002+02:00

En klyscha; vågar man inte känna kan man heller inte skriva. Den här vintern har visat mig sanningen bakom denna kliché, med frusna händer och ensamhet. Svaren finns inte inom en, som jag trott, de finns i alla runt omkring. Man får inte stirra för mycket inåt. Jag måste börja titta runt omkring mig. Jag får inte heller titta ner, för visst, man snubblar inte om man tittar ner, men då finns det heller inget som är värt att snubbla för. Jag ser uppåt nu. Bländas av solen, tvingar den att se mig i ögonen. Man måste tvinga fram solen om man bor i Sverige.

Jag ska vara på väg mot någon när jag går. Inte från någon. Jag ska söka svaren, och finna dem på vägen. Sluta hålla andan, sluta blunda, sluta räkna. Det är ju nu! Inget är förut, inget är sen. Nu! Nu flyger jag.

En gång sjöng jag att imorgon kan vi inte rädda det som var, för utan det som var, finns ingen morgon kvar. Jag hade fel. Jag hade så otroligt jävla fel. Ställ mig på en scen, låt mig sjunga Nu. Det blir en låt man Måste dansa till.

2010-03-29T21:33:00.001+02:00

Ta mig tusan! Hundra miljoner stjärnor, och här har man gått runt en hel vinter och stirrat på sina skor.

FAVORIT I REPRIS:

2010-03-29T21:18:00.006+02:00

MARSELLUS!!!!! BEEEEH!!!!!!!!!!!!!!

2010-03-27T21:00:00.001+01:00

Detta är ett tidsinställt blogginlägg. Det kommer inte att skada er, det kommer i fredligt syfte.

2010-03-27T13:41:00.005+01:00

Jag läser Kenzas blogg till kaffet idag. Har börjat kika in på hennes blogg då och då. Det är lätt att blanda ihop alla dessa stora bloggerskor och ta dem för samma skrot och korn, men riktigt så är det ju inte. Kenza är varken sjuk i huvudet eller språkmissbrukare.
I vart fall så scrollar jag igenom hennes blogg. Hon är i Egypten just nu och solar med sin bästis. Vad jag finner intressant är att hon hela tiden berättar att hon "tidsinställt" ett inlägg. Så som han Ulf Olsson gjorde. Varför gör hon så, kan man undra? Kan hon inte istället skriva allt hon vill ha sagt i det första inlägget? Men så kommer jag på, det är ju för att hålla kvar sina läsare! Bygga upp en dramaturgisk kurva! Hennes senaste projekt av detta slag ser ut såhär:

"Jag hittade en så fin ring på marknaden! Men den var för stor. Men de ska förminska den så jag får den om ett par dar. Den är så fin! Ni ska få se!"

"Nu ska vi traska in till centrum och hämta ut våra ringar! Min är helt fantastisk!"

"NU har jag min ring. Ni ska få se den imorgon"

"Nu ska jag ut och bada och sola, men jag har förinställt ett inlägg!"

STRYK. Och det värsta är att jag faller för det. Jag vill veta hur den där förbannade ringen ser ut. Ser man att den är från Egypten? Är det en skarabé? Jag tror det är en fjäril. Är det bara ett snyggt mönster? Jag tänker mig att den är väldigt stor. Fan.

I vilket fall som helst så ska jag börja tidsinställa inlägg, precis som Kenza. Ni kan alltså vänta er ett inlägg senare ikväll!

STHLM

2010-03-26T03:00:00.003+01:00

Idag följde jag med Viljam och Bankel till Stockholm. Nio timmars bilfärd för två timmars föreläsning med Karl Sigfrid (m).
-Varför inte, tänkte jag. Svaret låg nära till hands: 500 miles - the Proclaimers på repeat. Tvärs genom hela Sverige och tillbaka. Eller okej, det spelades även gamla 'goingar' som Shot Through the Heart, Eye of the Tiger samt en hel del Avril Lavigne. Skitmusik helt enkelt. Och som sagt, tro inte att var och en av låtarna spelades bara en gång. Nejnej. Vi kan säga såhär, att hade jag kört upp USB-minnet så långt upp i Viljams Mumindal att Avril inte längre gick att skita ut så hade jag fortfarande fogat honom mindre skada med den lilla teknikprylen än vad han sakade mig. Varenda scen ur Rocky III kom tillbaka till mig. Åttiotalets sämsta har samlats som en enda jättetumör pulserande intill höger trumhinna. Jag kan inte längre minnas vad det var med musik som jag en gång fann så underbart.

Närå, på det hela var det ett trevligt företag, med kaffedepåer och orerande. Dock var jag på hemvägen kissenödig från Jönköping till Uddevalla. Ni vet, sådär kissenödig som man annars bara blir i en biosalong. Vid Lidköping upplevde jag yrsel och det enda jag kunde tänka på var att om vi bromsar hastigt nu så sprängs jag. Det flimrade framför ögonen och jag bad ödmjukast om en liten bensträckare. Viljam bah "We can't stop here. This is bat country." eller nåt i den stilen. Väl hemma igen så kastade jag mig ur bilen innan vi ens hann parkera, och tro mig, det var skönare än samlag. Nu har jag framställt resan på ungefär samma nivå som vi faktiskt höll där i bilen, men det var förbannat trevligt ändå.

2010-03-25T11:49:00.000+01:00

Åker till Stockholm. Brb.

En jättebra dag!

2010-03-25T03:53:00.003+01:00

Dagen idag har varit ypperlig.
Upp kl 8. Gick direkt till biblioteket, där jag med en kaffe i hand HACKADE mig in på deras lokala nätverk med min laptop. Där satt jag och surfade ett par timmar, ni vet, läste bloggar och sånt.
Sedan åkte jag hem och tog en tupplur. För jag var trött.
Sedan fikade jag på stan.
Sedan käkade vi pizza, några vänner och jag.
Sedan åkte vi till torp, några vänner och jag.
Sedan åkte vi till fopollsträningen, som gick BRA! Alla var så duktiga. Till och med Zlatan gjorde mål. För Barcelona. Bra!
Sedan åkte jag hem till mig och såg på Luftslottet som SPRÄNGDES. Den var så BRA! Och jag var så FÖRBANNAD på Svenskt rättsväsende och på pedofiler och annat pack. USCH. Så blev jag åter igen förälskad i Lisbeth Salander. Kär alltså. På riktigt.
Nu ska jag sova, och vad ser jag? Jo, ett nytt avsnitt av Family Guy har kommit upp! Perfekt då jag aldrig kan sova om det inte är ljud och ljusflimmer i rummet. Det eller en flicka att hålla om, men helt perfekt kan ju ingen dag vara.

Ensamrus

2010-03-14T01:50:00.002+01:00

Mitt virus är ett durus, men i drömmen nuddade våra fingertoppar
vid varann.
Drömmar är aldrig sanna, sagor om oss kommer aldrig skrivas

2010-03-12T13:45:00.002+01:00

Jag tänker inte återge hela drömmen, såna referat blir aldrig bra. Men i en scen så var min tvätthängare (det heter så eller?) en grammofonspelare som spelade Broder Daniel, medan kläderna som hängde på tork snurrade runt, runt i sommarvinden. Det hela var mycket fint.

Teman

2010-03-12T00:47:00.002+01:00

Som ni märkt så är jag inne i en period där jag inte uppdaterar min blogg speciellt frekvent. Det har egentligen inget med mig att göra. Jag är inte trött på att blogga. Jag har heller inte skrivkramp, även om det vore lätt att skylla på.
Jag har dock en liten teori om varför jag inte uppdaterar speciellt ofta längre. Det är helt enkelt för att jag inte har något att skriva om. Min blogg har inget tema. Min vän Joakim har ett tema på sin blogg. Han brukar alltid kunna slänga ihop nåt provocerande om just vad som helst, ifall han inte har nåt annat att blogga om. Alex Schulman, han har ju sin lilla Charlie att berätta om och Mikebike har medelåldern att åma sig över (nu var jag lite orättvis, han använder sin blogg som ventil för alla vardagsorättvisor helt enkelt). Några av er har ju foto som tema, andra är "singelbloggare" och så vidare och så vidare. Min blogg är en tramsblogg. Den följer ingen röd tråd, och även om jag i alla fall ett tag skrev mycket hötorgspoesi och så vidare så är det här ingen blogg för mina riktiga dikter. Dem har jag en liten skrivbok i jackfickan för.
Från början var den här bloggen tänkt som en självspäkelseblogg där jag verkligen tänkte vräka mig i självömkan och ångest. Jag tänkte aldrig avslöja för någon att det var jag som drev bloggen och jag tänkte bara skriva av mig all bitterhet och uppgivenhet. Det var aldrig tänkt att någon skulle läsa, det var bara för mig, för att bli kvitt sånt som tyngde mig. Men jag upptäckte ganska snart att den sortens blogg bara fick mig att må ännu sämre. Därför blev det aldrig riktigt en sån blogg. Bara nästan.
Nu är det som sagt en tramsblogg utan tema och det leder till två saker: Jag skriver sämre och jag vet inte vad jag ska skriva om.
Hade jag skrivit om nåt jag brann för så hade jag ansträngt mig, finputsat mitt språk och gjort efterforskningar. Nu blir det mest nåt halvdant på fyllan två gånger i veckan. Känns det som.

Det får väl bli ändring på det här, antar jag. Fast jag känner ju mig själv. Det kommer inte bli nån ändring. Jag har inte förmågan att hålla mig på en rak linje. Jag vet inte ens vad för slags linje det skulle vara. Jag har inte självbehärskning nog att faktiskt göra detta till något bra. Kanske kommer det en och annan halvdan dikt om trasig kärlek till, innan den här bloggen flyger bort med vårvindarna. Imorgon är det fredag. Då får ni hålla utkik!

Ny Design och Nya Valörer

2010-03-11T18:45:00.002+01:00

Vi kommer att få ny design och nya valörer på våra pengar. Tvåhundrakronorssedlar, tvåkronor samt avskaffandet av tjugolappen i utbyte mot en tjugokrona. Men vem skall pryda denna? Astrid i all ära, men:

forts.

2010-03-08T18:53:00.003+01:00

You're like a memory of her:
always with me
but when you're all around
I'm as lonely as can be

And she's resamblant to you
the dark beyond the sun
in the spring
and the dark in summertime

And I'm as lonely as can be
Even, or should i say 'cause
you're attached to me

Tankar

2010-03-07T02:40:00.002+01:00

Ibland är man snygg helt i onödan
Oftast är man osnygg vid fel tillfälle.
Snart är det vår, då känns allt lite närmare New York.
Får jag chans på dig?

My Shadow

2010-03-03T16:58:00.003+01:00

G Bm C D (sen G Em C D)

we watched a movie
slept lonely together that night
atleast we didnt have a fight

we watched the sunrise
from the window to the right
had breakfast on the bed
the sunbeams made me cry

we walked in the park that noon
walked together for a while
but then you disappeared
behind the trees that hid the sky

then you grew on me
you always grow on me
my shadow, my only company

(Snälla, ha översikt med min engelska.)

Trottoarer kikar fram, vårens första blommor.

2010-02-28T13:46:00.000+01:00

Patriotism och bekännelser

2010-02-28T02:32:00.002+01:00

Idag tänker jag inte skriva om all eventuell ångest som ligger och gnager. Den smälter ju bort. Den byts ju ut mot blommor.
Istället tänkte jag belysa ett fenomen jag lagt märke till såhär i OS-tider. Här om dagen tog vi guld i dam-curlingen. Tydligen hade finalen varit en riktig rysare. Det finns en film om ett amerikanskt hockeylag bestående av college-elever som på något sätt lyckas slå CCCP i en historisk match. Miracle (on Ice) heter filmen och den är verklighetsbaserad.
Jag såg aldrig curlingfinalen, men jag tänker mig den lite som jag tänker mig Miracle (on Ice) II. Tänk er att ett gäng Svenska hemmafruar som mest gått runt och slentriansopat i sina förortsvillor och en dag bestämmer sig för att starta ett curlinglag. Sedan får de helt plötsligt möta ett läskigt Kanadensiskt lag där samtliga spelare är professionella städtanter, och dessutom lirar på hemmaplan. Ändå lyckas Sverige curla sig till seger. Tänk det!
Förresten tycker jag det är konstigt att man skiljer damer och herrar i curling, men nu ska vi inte snöa in oss på sidospår. Det lämnar jag åt Norska skidåkare. He. He.

Nä, vad jag tänkte ta upp var bara att det har blivit lite av en grej i min umgängeskrets att klanka ner på cruling. Curling är ingen riktig sport säger vi. Vem bryr sig om curling va? Inte vi. Vi gillar fopoll vi. Under OS kanske man kollar hockeyn. Riktiga sporter. Men sanningen är ju den att vi visst det är jätteintresserade av hur det går i curlingen. Inte för att vi gillar sporten i sig kanske, men vi gillar när det går bra för Sverige. Vi är patrioter och vi gillar guld. Min vän Joakim är den ende av oss som är modig nog att erkänna att han gillar att följa curlinglandslaget. Han står för vad han tycker. Min vän Viljam är den ende av oss som helt ärligt kan säga att han inte bryr sig det minsta om curlingen. Nej jösses, han bryr sig inte så mycket om sånt där, Viljam. Vi andra tycker som sagt om när det går bra för Sverige. Vi gillar att heja på och se på sporter vi inte ens kan reglerna för. Bara det går bra för Sverige så. Rätt som det är går man och blir curlingexpert. Snappar upp lite regler och jargonger. Utåt håller man nog fortfarande masken och fäller nån dråplig kommentar om att de som är bra på curling ändå är ena riktiga sopor!
Sedan smygläser man sportbladet eller kollar eftersnacket när teven 'råkar' stå på. Jublar inombords. Vi tog ju guld! Sverige! Lilla Sverige är bra på något! Yes. Curling matters!

Sen kan man ju spinna vidare på fenomenet och hitta syskonfenomen, exempelvis hur man lätt säger att Lady GaGa är kass och mainstream, fast man älskar hennes senaste låt nästan lika mycket som hennes tidigare. Om inte mer. Ra ra mamamama ra ra rammammama. Och tänk! I musikvideon till Paparazzi så talar hon ju Svenska!

2010-02-20T21:52:00.002+01:00

Jag har skavsår på höfterna efter allt jag burit. Jag har så ömma fingrar att jag knappt kan skriva. Jag har frusit som ingen människa ska behöva frysa. Jag är öm överallt. Helt slut i armar och ben. Men det är så värt det, för det är ett jobb och jag tjänar pengar (vilket för övrigt är den enda fördelen med vädret; jag har timlön och tjänar således fyra gånger så mycket som en varm dag. Arbetet går så långsamt, så långsamt). Jobbet beräknades vara klart tills imorgon. Det kommer det inte att vara. Inte på långa vägar. Alla lådor och hyllor och möbler ska till Kärringön. Men till Kärringön kan man inte komma. Faktum är att man inte kan komma någonstans med en flyttbil. Faktum är att det enda man kan göra är att packa ihop allting och bära ut det till bilarna och sedan bara vänta. Dricka kaffe, dricka öl, vänta. Men oj vad ölen smakar gott efter en dag som idag. Det måste vara första gången sen, tja, första gången någonsin jag känner att jag förtjänat min öl. Att den är min belöning. Att jag Arbetat för ölen. Jobbat på riktigt. Sweet. AJ. Min rygg.

Men seriöst? Har ni märkt stormen? Är ni medvetna om att det är värre än under kriget? Jag har fått skotta samma tjugo meter säkert fem gånger idag. Hela tiden har jag känt mig som om jag blev stenad, fast med grus. Hela tiden har jag känt det som om någon skjutit iskalla hagel i mitt ansikte. Sedan har jag fått bära. Tunga lass, fram och tillbaka. I detta väder! Mina damer och herrar. Varför BOR vi här?

Loggbok, dag 2

2010-02-20T11:14:00.005+01:00

Det är kallt. Idag har jag, Viljam och två hjälpsamma polacker skottat loss Viljams bil. De skottar inte så bra här på Tjörn. Skottar inte så bra, polacker bra. Det är omöjligt att ta sig till kärringön. Det är omöjligt att ta sig härifrån. Det är snö överallt. Värst är det med källaren under det här gigantiska, snötäckta huset. Där finns en smedja och ett kursat café.

De har flyttat ut det gamla pianot från cafét och ställt det vid ingången till smedjan. Där är det stora glapp under dörrarna och pianot står nu därför täckt av snö. Jag slog mig ner och spelade en storslagen månskenssonat där i yran. De höga betongväggarna gav en akustik jag aldrig förr hört maken till. Inte ens i kyrkan. Sedan blev fingrarna för kalla och jag flydde upp till "värme" och snabbkaffe. Eftersom vi inte kan göra några körningar idag så passar vi istället på att lasta skåpbilar och bära ner möbler till smedjeingången i källaren. Det är en lång, smal och trasslig väg på gallerbroar, under rör, genom små dörrar. Sa jag att jag befinner mig i ett gigantiskt hus? Ett slott närmast. Ensligt beläget på en klippa vid världens ände. Någon måste skotta för att plogbilen skall kunna ta sig fram. Men nog om trams. Nu måste jag rulla mattor och bära skåp.

Käft.

2010-02-19T23:29:00.002+01:00

Helgen såg ut att lida mot Uddevalla. Ja, lida var ett ord jag trodde skulle prägla helgen över huvud taget. Istället fick jag jobb. Flyttkarl. Manligt. Befinner mig så långt från civilisationen man kan komma. Längst ut på Tjörn. Igensnöade vägar. Storm. Har burit flyttlådor tills kylan blev svalkande istället för kall. Sedan har jag druckit vin och rom. Här ute lyder man under piratkodexen.
Imorgon ska jag skotta, packa, åka. Fram och tillbaka. Frågan är om man kan ta sig till Kärringön under dessa omständigheter. Frågan är.

En annan sak som slagit mig både fysiskt och psykiskt är att jag kan få vem som helst jag inte vill ha. Ja, alltså, så är det ju inte, men det känns så. Vem som helst jag inte vill ha, men så fort jag vill ha någon så blir det tvärt om. Det är ju inte så, jag vet. Jag kan inte få vem som helst jag inte vill ha. Men det spelar ju ingen roll. I själva verket är det ju bara så att jag inte vill ha någon jag kan få. Det jobbigaste är att jag bara vill ha dem jag inte kan få. Äh. Strunt samma. Det är vintern som begraver mig i sånt här. Vintern som begraver mig. Nu ska jag sluta dricka vin och gå och lägga mig på soffan. Kom sommar, kom.

Om jag vore en stad...

2010-02-18T21:37:00.004+01:00

Ja, nä, det kanske bara var jag som tyckte det var kul? Jag är på Orust nämligen, och då behövs det så väldigt lite för att göra saker roligare än vad de redan är. Tristess funkar så ibland.
Annars kan jag gilla enkelheten som präglar Henån, Orust. För ett par år sedan till exempel, ja då stod det "TVÅ Pringles Chips för 30 kr!" på en skylt i affärn. Ja, vi säger affärn här, för vi har inte så många att välja på. I vart fall så kostade naturligtvis EN Pringles Chips 15 kr. Inga konstigheter, liksom. Men köp två, vettja.

Tadaa!

2010-02-15T18:25:00.001+01:00

Byrå, gitarrväska, bokhylla (papper papper papper), synth, tapet, tavla, bord, pinaler, prylar, kudde, klocka, säng, fönsterbräda, ljus, lampa, element, eluttag, korg, filt, kläder, sorg.

wäwäwäw

2010-02-14T20:34:00.004+01:00

Det närmsta jag kommer en dejt en dag som alla hjärtans, det är när jag stöter ihop med ett gammalt ragg på bussen ut till torp.
Där köpte jag för övrigt en tröja, en sjal samt TVÅ vattniga obs-korvar, liksom för att understryka att det är en middag för två jag äter. Såhär mycket bryr jag mig:

8===o

Så mycket.
Nu ska jag kolla vilka tjejer på fejsbok som är snyrro.

2010-02-12T04:41:00.003+01:00

Vi är sjuka du och jag
i själen och i huvudet
Vilsna du och jag
i livet och i nuet
visst ska vi ljuga
det var ju alltid så
visst kan vi skratta
fast det var ju aldrig så
Brutna du och jag
i tu och glassplitter
Svaga du och jag
vinner aldrig här
Viskade jag för lågt?
visst sa jag förlåt?
visst går bussen runt runt runt
Utanför fönstret finns nåt glömt
Vi kunde vända oss
stå emot
Se varandra i ögonen
och veta: Inget mer behövs
visst finns det lycka i att vissna
häv och svälj och sluta lyssna
att vakna dagen efter
och sträcka sig efter mer
Men vi är svaga du och jag
mer varje dag
Så svaga du och jag
bli mitt sista andetag
Viskade jag för lågt?
visst sa jag förlåt?
visst går bussen runt runt runt
Utanför fönstret finns nåt glömt
visst ska vi ljuga
det var ju alltid så
visst kan vi skratta
fast det var ju aldrig så
En plus en blir två
och två eliminerar allt
ingen annan finns
bara dom två

Det börjar alltid så
och slutar alltid kallt
nu är allt jag minns
något som var då
visst finns det lycka i att vissna
häv och svälj och sluta lyssna
att vakna dagen efter
och sträcka sig efter mer
Pissad på och skrattad åt
tomma ögon "en misslyckad abort"
förstår du inte att jag aldrig såg dig så
förstår du inte att vi skrek i tystnad båda två
Viskade jag för lågt?
visst sa jag förlåt?
visst går bussen runt runt runt
Utanför fönstret finns nåt glömt
visst finns det lycka i att vissna
häv och svälj och sluta lyssna
att vakna dagen efter
och sträcka sig efter mer
Det börjar alltid så
och slutar alltid kallt
nu är allt jag minns
något som var då
visst ska vi ljuga
det var ju alltid så
visst kan vi skratta
fast det var ju aldrig så

2010-02-12T04:08:00.002+01:00

Klockan är fyra på morgonen. Jag och Joakim är lika allmänbildade, lika trötta och lika obenägna att lämna datorn för sängen. Ironiskt nog är vi kanske inte särskilt vetgiriga just för tillfället. Men vad ever.

Tokerier och hjärtslag och signaler ut i rymden

2010-02-11T02:32:00.002+01:00

Jag har inte skrivit på så länge nu att jag bestämt måste ha glömt bort hur man gör. Pennan är ovässad.Lite som när man saknar havet och återvänder, men blir spottad i ansiktet. Det som är för stort. Ja, också som när man åter hittar storstaden men än en gång blir trampad på.
Lite som när man går ut på fredagen igen, men somnar ensam. Full och fullare av ångest.
Lite som när man glömt att man inte riktigt passar in någonstans - men kommer på det i sista sekund - just när man ska till att bli lycklig. För visst viskar någon förhoppningar i ens öra då och då, visst luras man ibland att tro på solen. Visst är spegeln vackrare ibland än oftast och visst tror man på sig själv då. Ibland kan det till och med hända att jag inbillar mig att jag känner mig själv, det är väl då jag känner mig som minst antar jag. Så dammigt mitt hjärta blivit och bortglömt i ett hörn. Ja långt där inne väntar det och saknar. Ja trångt är det där och hjärtat krymper. Krymper. Krymper.
Sedan är det så litet att vem som helst kan fylla det, då växer det och jag och främlingen som kunnat fylla hela det lilla lilla hjärtat blir bara en nål i kanten. Då trar jag ut denna tagg och allt forsar ut ur hålet. Blod blod och hjärtat blir åter litet. Cirkeln sluts och man kommer på att det är svårare än så. Svårare än mörker och hav och storstad. Svårare än småstad med. Jag vill vara utom all kontroll nu, förlorad med nåt vilt i blicken. Falla så hårt att inget kan dämpa det där. Det där som kallas äkta kärlek och som visst inte finns på krogen varje fredag och inte på internet och inte i mitt hjärta. Den som finns där man minst anar det liksom. Fast så är det inte heller, för jag har verkligen ingen aning längre. Inte om något och inte om någon.

Jag har varit lite småsjuk de senaste dagarna. Först i huvudet och sedan i kroppen. Jag har visst gömt mig ett tag nu, det får man väl göra? Ingen lust med något. Ingen lust med någon. Ingen lust med lust.

Sedan vill jag tacka alla ni som bloggar: Ni som får mig att skratta, le, engagera mig, säga "WOW!" och ni som får mig att reagera. Ni som får mig att vilja läsa mer. Vilja inhalera vartenda ord och leta mer och mer. Jag kommer sitta framför datorn ett par dagar nu. Bara tänka på ingenting förutom det ni skriver liksom. Vissa av er känner jag knappt, men genom bloggen får man ändå ett smakprov. Man kan leka att man känner er. På internet känner jag er.
Andra känner jag, dem kan man hitta nya sidor hos tack vare deras bloggar. Kanske har en och annan medvetet skapat en figur på internet. Internet är ju också lite som havet. Man kan ju bli spottad i ansiktet menar jag. Och ladda hem film. Om fisk.

Jag har ju alltid min filt. Och ögonlock att blunda med. Och musik att läka med och fyllas av och tömmas av och drömma i och dansa till, spela eller lyssna. Det bästa är ju att sätta sig vid ett piano och bara låta fantasin bestämma. Spela nåt man inte visste att man hade i sig. Tänka "Oj, mina fingrar är ju små portaler för själen som vill ut". Skorpor och kaffe och kanske en film till kvällen. Ska se om Science of Sleep, som jag såg att jag hade på datorn. Lite TV-serier också och så en bok. Höll på att glömma GP. Sen har jag en kamera här så kanske tar jag lite bilder på just ingenting. Här där jag är. Här finns just inget mer än så. Och just nu kanske jag klarar mig utmärkt med det. Just nu klarar jag mig kanske inte utan det? Vakna! Vakna! Nej, låt mig sova ett par dar.

Det var en gång en kille som var jag och som höll på sådär som jag beskrivit ovan. Han gillade att klättra från bottnen och uppåt uppåt och sedan falla. Han kommer göra om det igen. Han kommer stundtals att trivas riktigt bra. Sedan kommer han inte att göra det. Men det spelar inte så stor roll. Det kändes som en väntan alltihop.
Men om man ska låtsas lite - och det måste man ju göra - så träffade han en dag en flicka. Hon sa;
"Du har ju huvudet i det blå"
Han svarade;
"Nej, i en hatt!"
Rosévin hade de med, en hel flaska. Kanske två! Men om det var så, att de hade två, så hade de snart bara en. Sedan kanske ingen. Efter det kanske varandra.
Det som var så speciellt var att killen aldrig riktigt fick grepp om den där taggen. Den där taggen i hjärtat som hon blev. Hon fastnade liksom där. Rev upp ett stort sår. Ett sånt sår som man blir så glad av. Ni vet, när allt blir upp och ner! Nervositet blir en positiv känsla. Ångesten är fylld av fjärilar. Tårarna är så härliga att känna. Allt är så äkta! Hela hon är fylld med sommar. Sommarvacker! Sammet och siden är hennes leende. Håret sådär perfekt fastän ovårdat och dant. Hihi och hjälp jag flyger och kan inte andas och månen och världen och bara hon! Bara hon och bara jag. Verser och toner och ord och bilder, ja allt blir hon! Han tänkte liksom på henne jämt. När de var tillsammans tänkte han inte alls. Han hann liksom inte med. SÅ vacker var hon. Det fanns egentligen inget storartat i deras uppgång och fall - små sms räckte gott och väl. Mitt emot varandra på Yerba, det var deras äventyr. Ja, och skratten såklart. Och sånadär finurliga småsaker som man inte kan berätta om för att det bara var deras och ingen annan skulle kunna förstå. Ja alltså, inte direkt klyschor, men nåt ditåt. Och fallet då? Vad var det? Jag vet inte, men jag tror att allt var värt det hårda efteråt.

Jag borde ju självklart inte publicera det här. Det är ju inget jag skrivit för att det har något värde på en blogg. Det har nog bara värde i lilla mig. Det är liksom inte ens skrivet, det är mer bara gestaltat som hastigast med ord. Jag har inte så mycket annat att förklara det med. Ord kan vara stora, men dessa ord har varit små. Små om man förstår vad det är de säger. Tråkiga ord. Inget utöver sig heller för den delen. Men det är ju klart, tanken med den här bloggen var ju just det. Det har jag väl sagt? Ja det här är alltså tankar och inte ord. Typ.

Har jag nåt mer att tillägga nu då? Hmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm. Ja nåt pampigt måste man ju avsluta med, för den stackare som tagit sig ända hit. Kanske någon form av magnefik sorti? Jao, alltså, Titanic sjönk ju. Rommariket föll. Men det jag skrivit om nu, det som varit helt utan struktur egentligen, det skrev jag ju mest för att - och håll i hatten nu! - jag behövde skriva nåt sånt här för att må bättre. Jag mådde lite obeskrivligt (nåt åt det melankoliska hållet), och så skrev jag det här för att bli glad. Fylld av hopp. Nästa gång kanske jag skriver nåt välformulerat men totalt utan själ. Just det här, det var bara skrivet för mig.

2010-02-09T02:21:00.003+01:00

Bilder Seeev.

2010-02-08T21:12:00.002+01:00

av Jag.

More to come

2010-02-07T21:28:00.003+01:00

av Räv.

Vilket land?

2010-02-06T23:06:00.001+01:00

Jag + Føredetta + Jag + Føretag =

Øl!

2010-02-05T17:20:00.001+01:00

Nærå så att'

2010-02-04T19:01:00.000+01:00

Nu drar jag. Tjarå.

Det var ju kuken, då får man bli kanon på fredag.

2010-02-03T22:20:00.001+01:00

Sagan om Ruben.

2010-02-03T12:29:00.002+01:00

Det var en gång en väldigt len, inställsam och propert klädd politiker som hette Ruben. Ruben bar mestadels ljusblå kostym och en precis bena, men blev han bjuden ut på landet eller ombord på en segelbåt, då hände det att han bar cardigan eller polo och en rufsig frisyr. Han visste när man skulle vara avspänd.
Dessutom lovade han ju så mycket bra! Om han kom till makten, ja då skulle ingen langare längre kunna langa från Systembolaget! Då skulle ingen knarkare längre kunna odla olagligt gräs. Det gäller att vara listig när det kommer till knarkare.
Svensson (ja, Persson, Andersson, Jacobson och Olsson med för den delen) tyckte att Ruben var en given man att styra i vårt avlånga land, där lagoma korvar är bäst. Således röstade de alla på Ruben, och Ruben kom till makten.
Det första han gjorde var att avveckla Systembolaget och det andra han gjorde var att legalisera marijuana. Så var det med den saken. Och Svensson var missnöjd som så många gånger förr. Slut.

2010-02-02T18:07:00.000+01:00

Nu åker vi till Amsterdam tycker jag.

2010-01-31T15:19:00.001+01:00

Tjena! Söker jobb. Är bra. Vad säger ni?

2010-01-24T03:21:00.005+01:00

Nu är jag trött på halsdukar
som i höstas var så välkommet;
en chans att gömma sig
och försvinna i dvala

Nu vill jag ha blickar
som får mig
att falla tusen meter
utan snö att landa på

---

Vi kan inte, fast jag vill
vara snöflingor i natten
virvlande
för de smälter i solen

med gräs att landa på
nya vägar som
kanske finns
där under all jävla snö

Nya löv ska komma
med evigheter
av barfota
tills de än en gång ska falla

---

Ja, vi var gulnande löv och snöflingor
försvann i marken
snart skjuts vi upp
blommor i parken

---

Wäpp. Ops. Skutt.

---

Tja!

längtan, saknad :)

2010-01-23T05:29:00.002+01:00

Varje gång jag glömmer, minns jag
och ett minne föder tusen nya
En minut utan dig är en timme
snabbare än en sekund, långsammare än ett år.

2010-01-22T11:24:00.000+01:00

Nu har jag kommit på det!

:'(

2010-01-21T01:24:00.001+01:00

Nu känner jag ändå att jag är på väg in i en riktigt ledsen period. Gnh.

en diskpausdikt av föga värde

2010-01-19T17:32:00.004+01:00

Hon gömmer sig i parfymen
kommer fram igen
när ljuset försvunnit
och glas går sönder

Själv står jag och diskar
och tvättar
och tänker
allt är samma imorgon igen

Rebusdags!

2010-01-18T14:21:00.002+01:00

Min inställning till allt.

Men jag skrattade!

2010-01-17T13:37:00.003+01:00

Så är dagen kommen. Dagen då Julia klev in i bloggvärlden. En presentation är överflödig - bloggen beskriver bäst sig själv - men, en varning är definitivt på sin plats.

VARNING. LÄS INTE.

Ja. Bloggen heter alltså Klittliv.

2010-01-16T10:40:00.002+01:00

När Bankel valsar in i mitt rum vid tio på morgonen är jag redan vaken. Jag har legat och lyssnat på Rachmaninovs tredje pianokonsert en stund och funderat över min huvudvärk. Gårdagen, nu är den försvunnen, har jag tänkt, men huvudvärken ligger framför mig. Jävla rötjut och småtimmar under någons köksfläkt med någon eller några och tusen år från hem och ens tankarna på hem. Hur fan kom Bankel hit förresten? Men så minns jag, vi räddade honom ur snöstormen igår. Han hade försovit sig på en buss eller hur det var.
"Har ni inget knäckebröd eller nåt åtminstone?" säger han och häller upp äckligt skogslyckanvatten från vår skogslyckankran i ett glas och kisar mot mig, trots att det inte är speciellt ljust här inne. Dimman behandlar mitt rum i grått. Bankels ögon måste vara känsliga.
"Nej, nej jag har aldrig nån mat hemma vet du väl... Jag äter inte så mycket nu för tiden... Men du kan kolla i skåpet där... Viljam kanske har nåt knäckebrö nånstans."
William har ofta mat hemma, jag har aldrig mat hemma. Så är det och så lär det förbli. Jag vet ändå inte hur jag skulle hantera stora köttstycken eller grönsaker eller pasta. Eller fisk eller ens havregryn, hur fan gör man havregrynsgröt? William däremot lagar coq au vin och såna där sparris som blir så goda om man gör på rätt sätt och schnitzlar och husmanskost. Då tar jag ett äpple och mår precis lika bra. Sen tar jag en öl. Men igår var det alltså mest rötjut. Fyfan vad obarmhärtig den drycken är. Gör en vimmelkantig och hal (under foten) och fluktande med vinläppar och till sist huvudvärken. Den förjävla jävla huvvevärken! Så ligger man där på en madrass och stirrar upp i taket med Rachmaninov mer som en plinkande plåga fast det ska vara så fantastiskt egentligen och kikar på väggen framför sig och sedan ut genom fönstret för att se om snön ligger kvar. Det gör den såklart. Det kommer aldrig bli april.
"Då kanske man kan sova nån timme till..." säger Bankel som tydligen står kvar där mitt i rummet än och så traskar han ut till soffan i vardagsrummet, den som han intagit som sitt fort i Uddevalla och som han inte ger upp frivilligt eftersom han tycks älska Uddevalla så förjordans medan jag undrar hur någon ens kan älska alls i den här stan. Och så börjar dagen. Klockan slår elva men huvudvärken ger inte med sig.
Ikväll skulle vi tydligen vara på't igen. Sponken. Jag stirrar in i mig själv och upptäcker att det är jag inte alls sugen på. Men vi får långväga besök från gamla klasspolare som flyttat vidare och hittat nya klasser och klasskamrater på annat håll. Och någon som fått jobb och sådär. Såna ska jag träffa och just det ser jag fram emot, men ack, inte mer av medicinen nu och framför allt inte mer jävla rötjut! Jag tänker också på vad jag måste åta mig för att gräva fram en sådan dunkel skatt som en pava, med äventyr och upptåg ner till centrum innan systemet stänger och stå där i kassan och darra av näringsbrist och syrebrist och ångest. Nej, usch, inte ut! Utanför går hororna.
Så var det det där med tentan också. Den som jag fick igår och som ska vara inne klockan fjortonhundra på måndag. Den sista tentan i kursen. Vad var det den handlade om? Hur ser upplägget ut? Det sista jag åtar mig innan jag lämnar Göteborgs Universitet för ett oliv och en frekvent jävla olust. Nej, april kommer aldrig. April, april, jag kan lura dig vart jag vill. Men inte hit. Aldrig hit.

Jag drar med handen genom håret och tänker att jag borde duscha och att en dusch kanske hjälper mot dvärgen som dunkar på mitt huvud och jag tänker att kanske borde man ändå vira halsduken om sig och knalla ut i det där bistra gråa, hoppa på femman som så många gånger förr och halka runt nere på city ett tag. Köpa den där jävla pavan. Köpa en kaffe på Yerba och kanske en sån där liten macka om de har nåra gårdagens kvar för halva priset. Sen så brukar de ju se på mig med stora kloka ögon och sticka till mig en macka av rent medlidande när jag slår mig ner i nåt av deras hörn med en bok större än mig och försvinna bort från Uddevalla nåra timmar. Fast det kvittar, det är ju kaffe som är prio här och nu. Varför har jag inte tänkt på kaffe, som botar huvvevärk bättre än allt annat på denna jord? Ja, men jo, så får det bli.
Så reste jag mig ur sängen och hälsade världen god jävla morgon.

Jag Brinner, Åskans Stora Karlavagn.

2010-01-14T16:57:00.004+01:00

Sådär ja, eftersom jag tydligen valt att dokumentera den här dagen extra noga så får jag väl fortsätta på samma spår:
Nu är jag hemkommen från stad, slask och elände. Gatorna var kalla, men inte tillräckligt kalla tydligen, för det droppade från hustaken och om man gick på trottoaren där solen låg på kunde man tro att det regnade. Ett aprilregn, inbillade jag mig och förbannade allt utom himlen. Den ville väl idag. Yerba fick ännu ett besök. Ännu en kaffe sveptes (jag blev bjuden eftersom jag troligtvis är deras trognaste stamkund och eftersom Yerba är min enda rutin i den outhärdliga ledigheten) medan jag försvann in i mitt senaste inköp; Jack, 25 kr på antikvariatet. Egentligen gick jag dit för att köpa en annan bok, en som jag passerat flera gånger inne på biblioteket och idag håglöst bestämde mig för att dra ut ur bokhyllan. Efter att ha läst de två första kapitlen var jag övertygad om att det skulle bli min nya nr 1. 'Jag Brinner' av Torbjörn Säfve. Om man ändå kunde skriva så. Jag måste erkänna att besvikelsen över att den inte fanns inne på antikvariatet nu bidragit till att jag läser Jack med en viss bitterhet i skallen. Nog för att Jack verkar lovande, men ack, jag är förälskad i en annan bok.

Nu ska jag fila vidare på lite låttexter jag halvt om halvt improviserat fram till förgängliga tonföljder på en trasig gitarr. Om en stund kommer Magnus hit (eller så går jag till honom) för att repa. Mej & Magnus, vårt band, har som nyårslöfte minst fem spelningar under 2010. Ikväll blir det repa av. Ikväll klottrar vi i ena hörnet av vad som imorgon förhoppningsvis blir vårt stora mästerverk. Historia skall skrivas, och det måste börja med ett enda ord, följas av en enda mening, som alla sagor. Hoppas den här slutar lyckligt.

2010-01-14T13:49:00.002+01:00

Eller ja, jag testade nykomlingen 'Röda Rummet' - det var väl mysigt med världens mjukaste soffa och sådärs, men det var ju inget Yerba. Sen kom Peter. Då blev det Yerba. Nu är jag på biblioteket. Det är ett förbannat runtstrosande i Ödevalla, mitt liv. Nu blir det snart en kaffe till känner jag. Ska bara smygläsa lite i Jack. En bok som verkar stämma in skrämmande bra på det liv jag nästan lever. Svara mig, vad är meningen med vardag? Svara mig, vad gör all snö under vårsolen? Svara mig, vad gör saknaden med mig? Varje ord jag nånsin tappat, var menade för dig.